Bland strulpellar, surputtar och besserwissers på jobbet…
”Ja, jag är väl en sån där tjatig och krävande ’morsa’ då”, det är väl bara att inse det, säger Karin Ridderborg, på Gefleortens mejeri i Gävle.
Men någon ”farsa” syns inte till.

[Ur nummer: 02/2002] När du befinner dig mellan in- och utstämplingsdags, på din arbetsplats, är det inte enbart en bra eller dåligt avlönad arbetsinsats du utför.
Under den tiden innehar du även en roll i arbetsgemenskapen, du deltar aktivt i dramadokumentären ”En dag på jobbet”.
Vilken karaktärsroll som då är din kan vara knepigt att utröna på egen hand och i synnerhet kan det vara svårt för dig att både inse och acceptera att du innehar en viss roll.
Karin Ridderborg, som nu är inne på sitt 24:e anställningsår på Gefleortens mejeri i Gävle, är dock snabbt klar över sin roll: Det är morsans!
– Jag vill ha ordning och reda omkring mig. Rätt sak på rätt plats vid rätt tidpunkt. Och jag talar alltid om hur jag vill ha det. För det tycker jag är bättre både för min omgivning och för min egen skull, än att jag moltiger och går omkring och tjurar vecka efter vecka.
–  Och när man är kvinna och är som jag är, så blir man automatiskt klassad som ”en morsa på jobbet” antingen man vill vara det eller inte. Men det har jag ingenting emot. Jag är gärna en omtänksam morsa.

Vet sin roll i samspelet
Av de cirka 40 som arbetar i produktionen, på mejeriet i Gävle, har 13 gjort det i över 15 år. Av de tretton är fyra kvinnor.
De fyra kan ganska lätt ringa in sin ”roll” i den dagliga arbetsgemenskapen. I det sociala samspelet.
Det kan däremot inte gubbarna. Dom fegar mangrant och menar att dom inte har den blekaste aning om var dom hör hemma.
Tomas Gustavsson, fackklubbens ordförande, har hunnit avverka 15 anställningsår på mejeriet. Tomas blir tyst som en mussla och flyr undan frågan – Vilken är din sociala roll i det dagliga arbetet?
– Det får andra bedöma. Jag vet inte.
Susanne Ybert, som arbetar som dynamisk samordnare i ”labbet” och har avverkat precis lika många anställningsår som Tomas på mejeriet, försöker däremot bena ut sin roll.
– Jag är nog ”den besvärliga fixaren”, om det nu finns någon sån roll. Jag är den som ränner runt på mejeriet och påpekar när något är fel och ovanpå det försöker jag sen själv komma med idéer om hur felen ska rättas till.

Vill vara med och påverka
– Men det är ju samtidigt min yrkesroll, det är ju det jag ska pyssla med, säger Susanne. Jag ska ta prover ute i produktionen och jag ska påpeka när något är fel och i och med det blir jag en lite besvärlig och störande person i en dels ögon.
– Att jag dessutom kommer med egna idéer om hur felen ska rättas till kanske ligger lite utanför själva yrkesrollen och är mer ett utslag av min personlighet. Jag vill lägga mig i, jag vill vara med och påverka, säger Susanne.

Kniper ihop läpparna hårt
Flest anställningsår (32 år) på mejeriet har Patrik Ridderborg. Av den anledningen kunde man ju tänka sig att Patrik kanske platsar i pappa-rollen på mejeriet, men ställd inför frågan om så är fallet kniper Patrik ihop läpparna stenhårt och skakar nekande på huvudet.
Elisabeth ”Bettan” Jäderberg, som arbetar i tapphallen och har hunnit avverka 20 anställningsår på mejeriet, kniper däremot inte ihop läpparna.
– Oj,oj! Ja, jag är väl lite morsa här, jag också. En pratglad morsa. Jag vill ju att saker och ting ska fungera och jag pratar gärna om hur jag vill att det ska fungera. Men egentligen skulle jag inte behöva prata så mycket om vad jag tycker, för det syns ändå utanpå mig om jag tycker något är bra eller dåligt. Jag har inget pokerfejs alls i det fallet.
”Bettan” anser dessutom att det var lättare att urskilja ”rollfördelningen” på jobbet förr, när alla liksom arbetade i ett enda stort gäng.
Det är annorlunda nu. Det har installerats osynliga gränser i mejeriet på senare tid, ett nytt sätt att arbeta, en ny arbetsorganisation, som gör det svårare för den enskilde att känna sig som en del i helheten, menar hon.
– Spontant hjälpte vi till exempel varandra mycket mer förr, om någon hade mycket att göra eller så. Men den hjälpsamheten har nästan helt försvunnit, nu gör de flesta av oss enbart det vi ska och skiter i de andras problem.

Rollen som spelevink
Den ende av manskön på mejeriet som helt öppet vill prata om sin ”roll” i arbetsgemenskapen är bara 24 år fyllda och har enbart två anställningsår bakom sig och han heter Martin Lennartsson.
– Jag försöker ju så gott det går att vara glad, hjälpsam och positiv på jobbet, för då får jag  samma saker tillbaks har jag märkt; Glädje och hjälp. Så jag har väl redan hunnit bli lite av en ”Lustigkurre” och ”Spelevink” här på jobbet.
– Men vadå, jag kan vara trött och grinig även jag, men det brukar tack och lov släppa efter frukost.
Men man måste lägga lite band på sig när man är som jag, när käften ständigt glappar, så man inte går över gränsen, säger Martin.
– Det är inte säkert att alla vill att det ska vara roligt på jobbet. Och vill man inte det då blir man givetvis störd i sitt inre om någon försöker skoja bort det besvärliga och tråkiga.
Inte så många meter ifrån Martin i tapphallen, men på ohörbart avstånd bakom en bullrande tappmaskin, arbetar Anette Åsblom. En tuff och självständig kvinna i den bemärkelsen att även hon vågar avslöja vad hon tror är hennes roll i arbetsgemenskapen.
– ”Kajsa Kavats”, kanske. För jag markerar ganska tydligt var min störningsgräns går, som en katt ungefär. Jag vill själv bestämma när jag ska umgås med någon och jag har kanske lite svårt för att ta emot ”goda råd” på ett diplomatiskt och ödmjukt sätt. Man blir kanske sån om man, som jag gör, i det privata lever ensam ihop med en katt. Vad vet jag?

Rantar runt och plockar upp
En ”gnatig morsa” på jobbet tycker även Gunvor Eriksson, som basar i matsalen, att hon är och att hon alltid har varit (Gunvor går i pension om en vecka).
– Man har ju blivit som en tjatig morsa här, när man ständigt fått ranta runt och plocka  upp efter vissa slarvpellar.
– Det finns ju individer som alltid ”glömmer” att dom ska ta bort brickan från matbordet, skölja ur sin matform och så vidare.
– På nått sätt blir dom ju som ens egna ungar efter ett tag, man blir fly förbannad på dom ibland, och det visar man tydligt utåt, men innerst inne älskar man dem ändå, men det visar man aldrig utåt.
Finns det då verkligen ingen ”farsa” att uppbringa bland alla dessa ”morsor” på mejeriet?
Nej, ingen av de manliga veteranerna vill i varje fall frivilligt ställa upp och erkänna att den rollen är hans. ”Bettan” säger sig dock ha hört att några av de unga killarna i tapphallen ibland kallat Antonio Lodi Johnson för farsan. (Johnson? Ja, Antonios morfar utvandrade som ung grabb från Sverige till Chile.)
Men Antonio, som anlände till Sverige från Chile år 1986 och som arbetat de senaste tio åren på mejeriet i Gävle, skrattar bara lite förläget inför påståendet att han skulle vara en tänkbar ”farsa” på jobbet.

Har kallats svartskalle
– Någon gång har kanske någon kallat mig ”jävla gubbe”, men det är bara på skoj, på samma sätt som någon ibland har kallat mig ”svartskalle”. Nej, Antonio tycker inte att han är någon riktig ”farsa på jobbet” och den rollen vill inte heller Lars-Göran Olsson som arbetat 25 år på mejeriet eller Per-Åke Almén som har 28 anställningsår bakom sig kännas vid. 
Lars-Göran vill hellre se sig som ”Den hyggliga killen”, den som gör så lite väsen av sig som möjligt medan han plikttroget gör det han skall.
– Så är vi väl de flesta här.
Och Per-Åke, som är mejeriets enda kvarvarande anställde chaufför (dom var tretton en gång i tiden), tycker att han enbart har en bi(l)roll i den dagliga arbetsgemenskapen då han för det mesta befinner sig utanför mejeriets väggar.
– Däremot ser jag ju att en del av de yngre killarna här, dom som jag träffar när jag lastar av och på, skulle platsa förträffligt i rollen som ”Trötter” på jobbet, säger Per-Åke med ett litet underfundigt leende på läpparna.
Därefter visar det sig att dom ”trötta” är så trötta, att de inte ens har vaknat till och orkat gå med i facket. Så dom lämnar vi i vår tur utanför den här lilla genomgången.
Och någon ”farsa” hittar vi som sagt var inte.