[Ur nummer: 02/2002] Under några år på 1960-talet bodde jag granne med Filadel-fiakyrkans pompösa tempel på Rörstrandsgatan i Stockholm.
Dagligen såg jag hur ängsliga handväsktanter med något drömskt i blicken blandas med självsäkra kostymknuttar med något lömskt i blicken, i kön in till aftonens väckelsemöte.
När sen templets tunga portar drogs igen bakom dem, kunde jag utifrån gatan höra hur förkunnelsens och extasens ljudvågor hävde sig fram och åter innanför templets bastanta murar.
Givetvis undrade jag vad som försigick därinne och vissa svarsfragment, grundade på lösa rykten, fick jag mig även till livs. Min bild av Filadelfias verksamhet formades till stor del därefter.
Men nu har jag äntligen tillskansat mig lite vederhäftig insidesinformation om ”Fillan”. Jag har läst P O Enquists nyutkomna bok Lewis resa och än en gång har jag blivit frälst av Enqvists författarskap.
Första gången var när jag läste hans bok Sekonden, en uppgörelse med idrottsrörelsens vinna eller försvinna ideologi, andra gången var när jag läste Musikanternas uttåg, en gripande berättelse om arbetarrörelsens intåg i det svenska samhället.
Lewis resa är berättelsen om hur väckelserörelsen, i form av pingströrelsen, i stort sett jämsides med arbetarrörelsen, snabbt växer sig stor i Sverige.
I huvudsak är dock Lewis resa berättelsen om den svenska pingströrelsens skapare, Lewi Pethrus. En märkligt karismatisk man med järnvilja, en arbetarpojke som i ett av sina tidigaste vägskäl i livet valde väckelserörelsens väg före arbetarrörelsens och som på sin ålders höst förkunnade att han politiskt alltid haft sina sympatier åt vänster.
Den som vill lära sig mer om vilka rörelsekrafter som formade det svenska samhället under1900-talet måste helt enkelt läsa Lewis resa.
Om man har missat att läsa Enquists Musikanternas uttåg (1978) rekommenderas å det varmaste att suga i sig innehållet i den utgåvan innan man ger sig i kast med Lewi. Det underlättar nämligen förståelsen av vissa litterära passager i Lewis resa.