Tobaksfabriken i Arvika lades ner – men tjejerna på ”tuggen” fick vara kvar

De befinner sig i en annan värld, i
en annan tid. Och det är nog ganska få som vet att det fortfarande pågår tobaksproduktion i den tegelgula fabriken vid Kyrkvikens strand.

[Ur nummer: 01/2002] Det var 1997 som ledningen för Swedish Match lade ned tobaksfabriken i Arvika. Ja, lade ner och lade ner. Fortfarande tillverkas det tuggtobak här. I ena änden av fabriken, ett par våningar upp, håller produktionen till.
Och i dessa lokaler ser det ut som det alltid har gjort. Och det doftar som det alltid gjort. En blandning av rök, tobak och lakrits.
De är åtta kvinnor i produktionen. Sture Björk är deras chef. Han har det övergripande ansvaret. Alla talar de bred värmländska.
Maritha Sandberg arbetar denna dag i beredningen. Den låg förr i fabrikens källare och sköttes av män. Men i samband med nedläggningen flyttades den upp och ligger
vägg i vägg med tillverkningen. I beredningen kokas en speciell sås. Det är denna som tobaksviskorna behandlas med. En viska är ihopbundna blad som kommer i papperskartonger från USA. Det är speciell tobak, stora och kraftiga blad som köps direkt från bonden och är specialbehandlade. 
– Jag är stolt över min yrkeskunskap. Dess-utom är det här ett väldigt roligt jobb, säger Maritha Sandberg.

Ovanlig räddning
Att tillverka tuggtobak är allt annat än lätt. Det tar flera år innan det sitter i fingrarna. Tack vare kvinnornas speciella yrkeskunskap kunde inte produktionen flyttas från Arvika. Det skulle bli alltför kostsamt att lära upp ny personal. Så istället lät arbetsgivaren kvinnorna vara kvar när fabriken lades ner och övrig produktion flyttades till Malmö.
Det är något mycket ovanligt. Vi har vant oss vid att fabriker läggs ner och att produktion flyttas hur enkelt som helst inom och ut-om landet.
Det är även Arvika-fabriken ett bra exempel på. Innan nedläggningen tillverkades, förutom tuggtobak, även pip- och rulltobak. När fabriken lades ned flyttades denna produktion till Malmö. Den fabriken ska nu också läggas ner. Piptobaken kommer attflyttas till Danmark och rulltobaken till Irland. Cigarettillverkningen, som var Malmöfabrikens huvudsakliga produktion, kommer att flyttas till Österrike.

Hundraåriga maskiner
Men i Arvika fortsätter kvinnorna att tillverka tuggtobak på det sätt de alltid har gjort. Som om tiden stått stilla. Här finns gamla hundraåriga maskiner. Allt är sig likt från förr i tiden. Svartvita inramade fotografier av kvinnor på 1960-talet som gjorde samma jobb blickar ner från väggen.
I övrigt är fabriken helt förändrad, ommålad och ombyggd. 45 företag är inhysta på de 91 000 kvadratmetrarna. Framför allt är det kommunen som är den stora hyresgästen och det hålls data- och IT-kurser i stort sett i
varenda vrå. Det är bokstavligt och bildligt talat en kollision mellan 2000-tal och 1800-tal.
Det som gör djupast intryck är den goda stämning som råder. Det är inte för inte som det är låg personalomsättning. Många jobbar till pension. Det är ett ovanligt hantverk som här fått leva vidare som de är ensamma om att kunna. Och det händer att de får ganska så udda beställningar; som till filminspelningar, museum och till Lisebergs jubileum för en tid sedan.
Till vardags handlar det dock om tuggtobaken Piccanell som de legotillverkar åt Swedish Matchs fabrik i Göteborg. De tillverkar även en annan typ av tuggtobak för den norska marknaden. Den produktionen flyttades till Arvika från Oslo 1988 i samband med att fabriken där lades ner.

Skär bort nerven
I den stora salen innanför beredningen sitter Johanna Magnusson och stripar. Det innebär att hon skär bort nerven i de såsindränkta bladen. Det gäller att skapa så stora och hela delar som möjligt. Förr var ”tuggen” lite av en fabrik i fabriken. Kvinnorna som jobbade här höll ihop
under rasterna. Men att de klarade sig undan nedläggningen för fyra år sedan har de fortfarande inte riktigt kommit över.
– Jag blev förvånad. Jag hade inte trott att vi skulle bli kvar. Det var dessutom svårt att glädjas fullt ut, kändes konstigt då de andra på fabriken förlorade sina jobb, säger Johanna Magnusson.
Först skulle de med längst anställning på fabriken vara kvar. Men kvinnorna på tuggen hade så speciell yrkeskunskap. Det var också kostsamt att lära upp nya. Det var heller inte något attraktivt jobb. Därför gjordes undantag från turordningsreglerna.
Evy Erlandsson sitter och lägger däx. Ännu ett nytt begrepp. Med däx menas att hon tar de delade kladdiga tobaksbladen och fläker ut dem ovanpå varandra på en välvd yta. Ett arbete som definitivt inte är det renaste.
– Det är ändå bättre nu än det var förr. Då utgick till och med tillägg för att vårt arbete var så skitigt och kletigt, berättar hon.
De har dock varit betydligt fler som tillverkat tuggtobak än vad de är i dag. På 1980-talet när Evy började var de 17, det är dubbelt så många jämfört med nuläget. När jag besöker fabriken arbetar de tredagars-vecka för att minska lagren. Försäljningen av deras tuggtobak har stadigt minskat och även den norska marknaden har krympt.
– Vi håller oss kvar. Vi är som små iglar,
säger Evy Erlandsson.

Tar marknadsandelar
Det är tuggtobaken Oliver Twist från Danmark som tar marknadsandelar. Swedish Match har inte bjudit konkurrenten något motstånd. Ändå hävdar företaget att det är rökfri tobak som man satsar på. Och i Kungälv bygger man en ny snusfabrik. Bättre marknadsföring behövs, det är kvinnorna överens om. Andra förändringar är inte lika
välkomna. Förnyas och utvecklas produkten finns en risk att det blir fler maskinella inslag. Så är det i Danmark. Men då går hantverket förlorat.
Som spinningen som följer efter däxen.
Med van hand tar Gun Hedling blad för blad och spinner samman dem till en sträng. Den ska vara jämn, inte för tjock och inte för tunn. Med hjälp av en motor rullas den upp på en snälle, vilket är fackordet för denna rulle. Det här är bland de svåraste momenten och samtidigt bland de mest stimulerande.
– Det är roligt att forma något själv. Kunskapen sitter i fingrarna. Men det krävs mycket träning. Mycket handlar om att göra bra drej, det vill säga när strängen knorrar sig lite, säger Gun Hedling  och fortsätter:
– Det är alltid roligt när vi får fina stora blad med fin ljus färg att arbeta med. Förr var alla blad så men de har med åren blivit sämre.
Där igen med de egna fackuttrycken som stripa, däx, snälle, drej med flera.
Kvinnorna hinner prata mycket under en dag då produktionen är ganska så tystgående. De berättar att deras samtal spänner över det mesta. Ständigt återkommande är översvämningen för ett år sedan. Det var då som vattnet i Glafsfjorden steg flera meter. Arvika var i veckor förstasidesnyhet. Tobaksfabriken med sitt strandnära läge var hårt drabbad.
Och det de inte hinner prata om under arbetets gång avhandlar de i fikarummet. Det ligger i hjärtat av produktionen. Här fikar alla runt ett och samma bord. På anslags-tavlan sitter en lapp med allas födelsedagar. När man fyller år ska man bjuda de andra på kaka. Det är ett måste.
Sida vid sida med Gun Hedling arbetar
Annica Österman. Hon skär till små flikar av tobaksbladen som Gun använder när hon  spinner för att jämna till strängen. På en dag hinner de spinna ungefär en kilometer.

Sedan 1987 har kvinnorna turats om att resa till Stockholm för att visa sina färdigheter på  Skansens ”Gubbhylla” i samband med den årliga julmarknaden. Gun och Annica berättar hur förundrade besökarna blir när de hör att samma arbete fortfarande utförs som  kvinnorna visar upp, så när på den motor som i dag används när de spinner. Det kan vara  ganska knepigt att lista ut vad de egentligen gör. Besökarna brukar gissa och allt från snöre till ormskinn har nämnts. Det  är tydligt att det här är något som sätter fart på fantasin.

Rotation i tillverkningen
Lena Lundquist sitter vid maskinen som hackar den spunna tobaken till lagom stora portionsbitar. Den här månaden är hon planeringsansvarig och räknar ut hur mycket som ska göras.
– Jag trivs bra här. Det är roligt att få jobba med händerna. Det känns kul att få skapa. Är väl lite konstnärligt lagd.
Vid den sista stationen sitter Marie-Louise Magnusson. Hon tejpar igen de små förpackningarna med 40 bitar i varje och hon ser till att fylla rätt antal förpackningar i större lådor som sedan ska ner i ännu större lådor.
Kvinnorna har inte bara rotation i tillverkningen. De turas också om att gå iväg till ett rum där de gör i ordning beställningarna av Bengt Sänds snus. Den här veckan är det Kajsa Lövgrens tur.
– Det mesta är roligt även det här. Jag har aldrig känt att det är tråkigt att gå till jobbet. Och vi trivs bra med varandra. Vi är som en liten familj. Jag gillar fabriksjobb. När dagen är slut är den slut.