Ingenting blir någonsin som förr
”Vi skulle nog inte ha orkat bära våra facklor om vi insett att allting bara skulle bli mer”
Det blir ingen riktig jul i år! Sa modern i november det ena eller andra året när någon julrutin av nödvändighet skulle förändras. För jular måste ju vara precis samma. Samma sill, samma kinkande småbarn, även de som fyllt 41.
[Ur nummer: 12/2005] Det måste de inte. Det blir jul den här gången också. Även om ingenting någonsin blir som förr. Det blir inte som i fjol och inte som något annat år heller. Med den insikten ser jag julen an med tillförsikt.
Förr fanns det till exempel glögg till jul. En enda sort. Modern brukade köpa hem en flaska till Lucia för att sen med faderns instämmande ondgöra sig fram till trettondagen över hur otäckt den smakade. Mycket gnäll för lite rus.
Nu finns det uppemot 25 olika. Det hade vi aldrig kunnat drömma om när vi ordnade protestmarscher mot kommersialismen på 1970-talet. Att vi skulle stå där 35 år senare och välja mellan 25 sorter. Vi skulle nog inte ha orkat bära våra facklor då om vi insett att allting bara skulle bli mer.
Tror modern slutade köpa till slut och gnället ebbade ut innan det hann övergå till liknande ritual som lutfisken. Den jag inte åt. ”Det är synd om alla som inte tycker om lutfisk!” smackade modern över mitt huvud där jag satt och petade i några köttbullar. ”Va äter hon inte lutfisk!” svarade fadern för 27:e gången (han dog sen) varefter modern utbringade sitt traditionella julfnys: ”Men hon kunde ju äta sås och potatis!”.
Ritualen var så stark att jag började avsky uttrycket sås och potatis ännu mer än själva fisken, som jag fortfarande inte äter.
I år vet jag inte vad vi ska äta. Mellandottern har tagit det slutgiltiga vegissteget. Ett tag funderade jag på att jäklas lite och färga skinkan grön med karamellfärg.
Sen kom jag på att vi slutat köpa skinka för länge sedan. För att det höll på att bli som med modern och glöggen. Med skillnaden att hon lyckades pina i sig den där flaskan till slut. Vi slängde bara mer död gris för varje år. Det ordnar sig. Spenatpaté och broccolisylta. Nu kan det bli bättre än förr. Mindre svinn på svinen.
Granar ska vi ha. En växt och en oväxt. Och kattungar har vi redan. Vi ska fixa vingar åt dem och så de kan fara omkring som små julänglar mellan träden. Det sköraste pyntet spar vi till ett annat år.
På tal om att spara så läser jag i en irländsk julfolder att det är miljövänligast med gran i kruka. För den kan man spara år från år. Blir den för stor kan man alltid sätta ut den i rabatten och ta in den igen, året därpå och nästa.
Plötsligt fattar jag varför granodlingarna i det där landet aldrig får någon fart, varför de aldrig växer upp till pappersmassa. Man tar helt enkelt in dem över julen.
Vi har faktiskt kvar vår växta sen förra året. Åtminstone stammen, under balkongen. Om vi spar även årets kan jag kanske tälja gåstavar av dem till våren. Det känns också väldigt miljövänligt. Och nytt. Spar vi i sex år till har vi var sitt par.
Då har å andra sidan sista barnet flyttat ut och nya traditioner hopat sig. Det ser vi fram emot!