Brasilianska facket går till offensiv mot det höga tempot i exportindustrin

Hennes hand har stelnat i en grotesk form. Sara Odete Plack måste lära sig använda den andra, vänsterhanden. När hon äter lunch måste hon få hjälp med allt, få hjälp att hämta mat i buffén, få hjälp att skära köttet, allt skapar problem.

[Ur nummer: 12/2005] Efter lunchen kommer hon till fackförbundets lokal i staden Encantado för ett samtal. Sara är en av flera arbetsskadade som ska berätta om hur de blivit behandlade av sina arbetsgivare. Hon jobbade på kycklingslakteriet Penasul Alimentos.
– Jag jobbade i sex månader, säger hon. Det gjorde ont men jag fortsatte att jobba. När jag frågade arbetsledaren sa han att det var normalt. Det brukar göra ont i början, men man vänjer sig.
Handen blev inflammerad, men hon fortsatte ändå att jobba med den, tvingade sig till det. I två månader arbetade hon på det sättet, med handen som en klo.
När hon gick till företagsläkaren sa denne att fingrarna var brutna. Senare konstaterade en annan läkare som inte var anställd av företaget att de inte alls var brutna, det var en specialist i Porto Alegre som röntgade armen och handen.
Hon har nästan ingen cirkulation i den och den är kall.

Ingen hjälp från ”gula” facket
För att få arbetsskadeersättning hade hon behövt ett dokument från företaget, men det vågade hon inte kräva, och den gula (företagsbundna) fackföreningen hjälpte henne inte.
Hon blev uppsagd och tvingas nu leva på socialbidrag. Hemma har hon tre döttrar på 6, 14 och 18 år. För att sova måste hon äta värktabletter och ligga på sidan, som domnar hela tiden. Hon är 41 år gammal.
Mötet med Sara och de andra arbetsskadade är en del av den kampanj som det brasilianska livsmedelsarbetarfacket, Contac, inlett för att få till stånd en reglering av arbetstempot i den brasilianska kycklingindustrin.
Med Contacs ordförande, Siderlei de Oliveira, åker jag runt i Rio Grande do Sul och besöker brukssamhällena som lever på kycklingexport.
I den lilla staden Roca Sales ligger fabriken där Sara jobbade. Fabriken ligger mitt inne i staden och är gammal och sliten. Utanför står en containerlastbil märkt Maersk Sealand. Det är ingen fabrikslogga på själva byggnaden. Lastbilar märkta med det gamla företagsnamnet Pena Branca åker ut och in.
Jag har försökt få en kommentar av företagsledningen på Penasul, men den har inte velat tala med mig.
För tre år sedan köpte den amerikanska livsmedelsjätten OSI Group det brasilianska företaget, som har helintegrerad produktion med egen uppfödning och foder, slakt, styckning och vidareförädling. Det exporterar till fler än 30 länder, däribland Sverige.

Global verkstad för jordbruk
Under det senaste årtiondet har kycklingproduktionen i Brasilien exploderat. De transnationella företagen har köpt upp den inhemska industrin, byggt ut den, investerat och gjort den till världens ledande.
Brasilien har för jordbruk blivit det Kina är för tillverkning: en global verkstad. Landet har enorma landytor för uppfödning och foderproduktion, nästan perfekt klimat och billig arbetskraft.
2,5 miljoner brasilianare jobbar inom kycklingproduktionen.
Sara följer med oss i bilen. Hon bor en mil utanför Roca Sales, längs med vägen till Porto Alegre.
– En tredjedel av mina arbetskamrater hade belastningsskador, säger hon.
Hon berättar att den närmaste chefen hjälpte henne lite när hon blev skadad, men inte platschefen; han gjorde ingenting.
En tredjedel av de 850 anställda, nästan 300 personer, bara i denna fabrik som exporterar till Sverige är skadade av det höga tempot i arbetet. Det är den kyckling vi äter på lunchrestauranger som det gäller. Den säljs av ICA Meny och importeras av bondeägda Annerstedt.
– Jag tycker om att fiska, säger hon, men det går inte nu när jag bara har en hand. Jag kan inte trä på betet på kroken.
Hon säger att hon ändå har lite hopp. Om hon får hjälp kan hon kanske börja använda den vänstra handen mer, hon kanske kan lära sig skriva med den.
Det är hennes hopp.

Möte med FN-kommission
Det ringer på mobilen och Siderlei de Oliveira kör in på väggrenen. Det är en riksdagsledamot från Brasilia, Luci Chinaki, som säger att hon ska ordna ett möte i huvudstaden för att lägga fram problemet med arbetstempot och de arbetsskadade kvinnorna för FN:s kommission för mänskliga rättigheter i arbetet.
– Du får åka till Brasilia, säger Siderlei till Sara, som sitter i baksätet i bilen.
– Ska jag? säger hon. Måste jag åka buss? Det är långt.
– Nej, nej, säger Siderlei. Du flyger. Du behöver inte åka buss hela den vägen.
Brasilien är stort. Landet har en yta som täcker halva Sydamerika, 175 miljoner invånare och en president vid makten, som heter Lula, och kommer från Arbetarpartiet, PT, och varit fackföreningsledare.
Det är nu det finns förutsättningar för en förändring. Siderlei har talat med ministrar i Brasilia. Han har fått med sig landsorganisationen CUT i kampanjen för en reglering av arbetstempot. Om allt går i lås ska kampanjen mynna ut i ett stort möte i huvudstaden med 2 000 kycklingarbetare från hela landet.
Kravet är en nationell reglering av arbetstempot.

Europeiska invandrare
Det är ett böljande och grönt landskap som ser ut som Europa, och majoriteten av invånarna i den här regionen har sitt ursprung i Italien och Tyskland. De talar fortfarande sina föräldrars språk när de är hemma.
Den franska livsmedelsjätten Doux har en stor kycklingfabrik med 2 000 anställda i Montenegro.
Till mötet som livsmedelsfacket ordnar i staden kommer ett hundratal arbetare, flest kvinnor. På frågan vilka som har belastningsskador räcker nästan alla upp handen.
En advokat från landsorganisationen CUT är där och berättar om vilka möjligheter det finns att driva fallen rättsligt.
Den höga arbetstakten är ett problem, men också de långa arbetsdagarna. Kvinnorna berättar att de ofta jobbar mycket längre än åtta timmar. Det kan bli arbetspass på 12-13 timmar.
De är upprörda, visar ärren efter misslyckade operationer för att få tillbaka rörligheten. Deras berättelser är likadana som Saras. De har också blivit avskedade utan att få papper på skadorna och är nu hänvisade till socialbidrag.

Inflammation sprider sig
En kvinna, Pedrinha Pereira, har en muskelinflammation i armar och axlar som spridit sig ner i benet och gör att hon knappt kan gå.
Hur kan skadorna bli så allvarliga? Roberto Ruiz, läkare och expert på belastningsskador, anlitad av det globala yrkesfacket, IUL, säger att det har med företagsläkarna att göra. De sjukskriver inte arbetarna utan ger dem bara värktabletter och säger åt dem att återgå till arbetet. På det sättet blir skadorna värre, hela tiden, tills de når den grad då de blir kroniska och inte längre botbara. Sådana skador har flera av de kvinnor jag träffar.
I Serrafina Corrêa, en stad med 3 000 invånare, har det stora brasilienska kycklingföretaget Perdigao, en fabrik med 2 000 anställda.
Arbetarna bussas in från den omgivande landsbygden. Facket har dokumenterat att 20 procent av stadens befolkning lider av belastningsskador.
Längs med långa linjer skär arbetarna kyckling för hand.
– Bandet bestämmer tempot, förklarar José Modelski och Geni Dalla Rosa i livsmedelsfackets styrelse. Vi skär kycklingfilé på export. Den som inte hinner med takten får en varning. Om det upprepas tre gånger är det en orsak till avsked. Man är helt enkelt tvingad att arbeta så snabbt som bandet bestämmer.

Ekonomiskt beroende
I den större staden Marau med 35 000 invånare är hälften av ekonomin i samhället beroende av Perdigao, och ordföranden i facket, Clovis Spenassto, tar emot oss och visar oss runt i staden efter ett möte med ett 40-tal kvinnor med belastningsskador.
Kycklingindustrin har två sidor. Den ena är alla dessa skadade kvinnor, vilkas liv går fullkomligt i kras på grund av det omänskliga arbetet.
Den andra sidan är det påtagliga välstånd som har kommit i kycklingexportens kölvatten. Kooperativa arbetarbostäder har byggts på kullarna i Marau. Det finns skola och tand- och läkarvård i fackets regi. Företaget har byggt en stor hall för inomhusfotboll där fackets tjejlag spelade en turnering i helgen.
Att Perdigao har blivit certifierat för export av kyckling till Sverige talar den lokala företagsledningen stolt om, när jag får komma på besök på deras kontor.
Men problemet med de arbetsskadade kvinnorna, och tempot på linjerna, vill den inte kännas vid.
– Vi har rotation och pausgymnastik och om någon ändå får problem placeras hon eller han om, säger direktör Milvo Mittanack.
Längre än så går det inte att komma med Perdigao, som facket ändå anser att det har en fungerande dialog med.
Siderlei de Oliveira säger att vad som behövs är en nationell reglering av arbetstempot i hela Brasilien, inte bara på enskilda företag. Det är vad kampanjen syftar till.
För att lyckas behövs en medvetenhet hos konsumenterna och stöd från fackförbunden i de länder som importerar.

Fotnot: LO-TCO Biståndsnämnd stöder det fackliga projektet med Sida-medel.