”Jag är så glad att jag inte har små barn. Många borde vara glada. Jag skulle ha blivit så rasande”

För drygt 20 år sedan satt jag och stickade på en konferens. I jobbet. Möttes av putslustiga skämt av det plumpare slaget från herrar deltagare och blev lite irriterad. Skrev kåseri om det hela, som hämnd. Lite plumpt om fobier för hemstickat.

[Ur nummer: 03/2006] Illustrationen var rätt fjollig. Gubbfläsk och strumpeband. Det väckte en del irritation. Ett något förhöjt tonläge hos någon chef som kände sig träffad. Men jag fick behålla jobbet.
Allt det där, utom det höjda tonläget, skulle inte kunnat hända idag. Inte för att jag blivit äldre och klokare. Men mer fegskitad och anpassad till rådande samhällsklimat. Vem skulle våga sitta och sticka på jobbet?? Även om det var en halvdöd konferens och enda chansen att hålla sig vaken i gubbtjockan, gärna med tunna stickor så man kunde peta sig lite i armarna också. Nä, nu gäller det att le och hålla käften på rätt ställe med händerna på bordet. Annars kan man se sig om.
Om man gör det, ser sig om alltså, ska man upptäcka att det pågår en hel del. För 15-20 år sedan eller så, då var man duktig om man fixade allt, gärna medan man stickade. Jobbet, tvätten, föreningslivet, barnen som togs med dit det gick. När vi dônade in på Kometen på söndagsmiddag fick vi vatten i vinkylare och linneservett att torka bäbisrumpa med och många ursäkter för att det saknades skötbord.
Nu kan minsta sketsylta utan självaktning säga nej till barn över huvud taget. På insändarsidor och runt fikabord pågår ständiga inlägg om att kvinnor borde hålla sig hemma. Med sina ungar. Inte gå på café och slaska med brösten. Inte ta upp plats i kollektivtrafik och störa i butiker. Småbarnsföräldrar vittnar om glåpord som haglar efter dem ända in på Ikeas barnmöbelavdelning. Inte bara från gamla vanliga missnöjda pensionärer. Utan kreti och pleti.

Inte ens dagis ska man gå till. Gamla dagishatare dammas av och ställs ut i spalterna bredvid ständigt dammiga forskare, som hittat nya rön om dagisskador som sällan jämförs med skador i hemmet. Diverse kända kvinnor utsätts för hagelkärvar för att de tar med barn till jobbet eller lämnar dem hemma. Nej, in med bröstet, ut med karl’n i arbete, stäng dörren, inifrån. Stanna där, i tre år helst. Då är man en god mor, tillika förebild.
Jag är så glad att jag inte har små barn. Många borde vara glada. Jag skulle blivit så rasande.

Och det är svårt att få ihop allt också, som kvinnor ska. Vara hemma. Suga fläsket. Jobba heltid. Göra karriär. Inte vara feminister. Sitta i styrelse. Inte städa. Inte servera skräpmat. Slimma kroppen. Tjäna ihop pension. Inte städa? Näpp. Och absolut inte dela, för det låter så feministiskt, okvinnligt.
Odla dammråttor i hörnen? Näpp. Dra av. Det är lösningen åtminstone på städproblemet! Det säger flera debattörer på modet. Ibland samma som vill skicka hem morsorna.
Visst, jag vet en familj med hemmamamma. När de har haft fest kommer tre polacker och städar. De tar i så förfärligt, uppkomlingsöverklassen numera. Två stadsjeepar, tre polacker, svarta förstås eftersom man inte får dra av.
Medan de flesta jag känner har mer problem att få pengar över till en ny dammsugare än att tänka på avdrag. Och jag undrar hur det är tänkt för dem som ska dras av. Om de kör i en egen division där man kanske får dra av sina städrockar? Och ha med sig barnen i jobbet, till att putsa matsilvret eller så.

Äh, jag funderar på att ta med mig stickning på nästa jobb. Börja om.