”Var är till exempel Björn Afzelius? Kunde han inte få stå med
en cigg i rökrutan?

Jag brukar inte gilla uttrycket ”i det här landet”. Det står mest för dumdryghet och snobberi, ett sätt att säga att man är lite för mer och vet hur det är i andra bättre länder. Jag kommer osökt att tänka på tanterna som skramlade med sina mallispärlor, klagade på vänstervridningen i TV och inte fattade vad man hade emot Francoregimen och juntan i Grekland.

[Ur nummer: 04/2006] Och så de där förstås, som låtsades fisförnämt ovetande om hockey-VM redan på 60-talet medan resten av landet satt bänkade. De finns kvar och jag förstår fortfarande inte i vilka länder deras finkulturella hjärnor egentligen trivs.
Senaste tiden har det rört sig mest om Melodifestivalen och påståenden om att vi inte har bra musiksmak i det här landet. Det har vi säkert inte alls, men var har de å andra sidan det? Vi väntar spänt på Europafinalen.

Men nu ska jag, trots allt, använda uttrycket ”i det här landet”: I det här landet är vi dåliga på statyer! Vi har våra kungar. Högt uppställda på torg och i parker pekandes var städer ska ligga eller ultrahögerextremister samlas till demonstrationer. Några sitter till häst redo att rida in i exempelvis Uddevalla.
Och så har vi offentliga utsmyckningar. På vårt förortstorg har vi en flicka som sprutar vatten ur munnen och en tjock tax. Som om vi inte hade nog med minderåriga som spyr utanför videobutiken och övergödda lågbenta kreatur som släpar omkring på sina ilskna mattar i snören utan att vi ska behöva ha dem formgjutna också.
En gång var jag med och invigde en katt. Mitt i en bygd proppfull med forna och nyligen avlidna hjältar. Birgitta Dahl borde få stå där så småningom. Var trakt har sina hjältar och visar de sig inte helt pk i längden så kan man plocka bort dem. Som man gjorde med Wennergren i Uddevalla och först Stalin och sen Lenin i Sovjet. Men de prydde ju sin plats så länge det varade.

Finns det då något bättre land? Jadå. Jag kan inte alla länder men jag kan Irland och dess klatschigt moderna statyer. Där har man ställt upp Phil Lynott, sångaren i Thin Lizzy mitt i Dublin. Uppolerad och blank med gitarren i fast grepp utanför en hårdrockbar. Gräsligt kitsch, säger snobbarna. ”Den lyckligaste dagen i mitt liv” sa hans mor när statyn avtäcktes vilket naturligtvis säger en del om det skick sonen var i när han lämnade jordelivet vid 34 års ålder.
Några kvarter bort ligger en kolorerad Oscar Wilde utsträckt på en sten i sin rökrock och småler åt samtiden och alla andra tider. Som ett erkännande och en ursäkt för gammal unken homofobi och offentlig bögknackning kanske. I en småstad ute i provinserna pusslar man med sponsorpengar för att få dem att räcka till båda ortens poeter. Två stycken i en stad på kanske 5 000 invånare.

Här har vi ställt upp Ferlin, Nacka och Taube. Diskret i gatuvimlet precis som i Dublin. Öga mot öga med folket. Axel Danielsson också. Det är bra. Värmlänningarna är nog för resten bäst. Ferlin sitter på sin bänk i Filipstad och nog finns Selma både i Sunne och Karlstad.
Men var är Tage? Är han på plats utan att jag märkt det?
Och det finns fler döda hjältar. Var är till exempel Björn Afzelius? Kunde inte han få stå med en cigg i rökrutan utanför favoritbaren Chezzan i Göteborg? Han levde i alla fall längre än Phil Lynott.

Jag har för resten en Per-Albin byst på min hylla. Heter det byst när det bara är ett huvud? Eller kan man ropa ”Mer huvuden åt folket!” utan att det missförstås? Men helst huvuden med både byst och kropp under! Gärna i fyrfärg! I det här landet.