Vintern har varit lång på redaktionen och alla längtar efter våren. Just idag kom de första vårvindarna och jag vandrar bort till mitt rum för att släppa in den milda brisen.

[Ur nummer: 04/2006] Då ser jag att någon har låst och barrikaderat fönstret. En mur som sträcker sig över hela fönstret konstruerad av anteckningsblock och kopieringspapper sammanfogat med kontorslim och häftstift. Jag står där häpen ett slag, sen ser jag lusen som drar det sista A4-arket till fästningen runt fönstret.

– Lusen! Vad tar du dig till varför har du täppt igen mitt fönster? säger jag häpet.

– Jag har låst och gjort likadant med alla fönster på hela kontoret, säger Lusen andfått.

Han ser skräckslagen ut.

– Det är för fåglarna, fortsätter han och hytter mot luften med ett av sina ben.

– Fåglarna? undrar jag.

– Jag har hört att ni på redaktionen har pratat om fåglarna och jag menar att om ni människor är rädda för fåglarna så borde vi löss vara ännu räddare. Vi är ju som fågelfrön för dom.

– Lugna dig nu, Lusen, lilla. Det är inte fåglarna vi är rädd för utan fågelinfluensan. Vi är rädda för att den ska smitta från människa till människa, en pandemi.

Lusen blir tyst. Han tittar upp mot sitt barrikaderade fönster.

– Menar du att jag gjort allt jobb i onödan?

Jag nickar tyst.
Plötsligt får lusen något vilt i blicken.

– 1350 spred vi löss pesten som dödade miljoner – ni borde vara rädda för oss löss och inte för några sparvar.