[Ur nummer: 05/2006] Solen värmer vintertrötta kinder och vårdammet yr hoppfullt på Norra Bantorget i Stockholm. På parkbänkarna framför Folkets Hus/City Conference Center läser rörelsens män och kvinnor glädjebudskapet:
I Svenska Dagbladet står att det är jämt mellan blocken. Det borgerliga försprånget är uppätet. Enligt nämnda tidning finns det historisk erfarenhet som visar att när det i just deras tidning publiceras en aprilmätning som säger att det är jämt mellan blocken, ja, då vinner socialdemokraterna valet.
De mumlar för sig själva, vända mot solen, med en känsla av att allt är bra. Allt är mysigt.
Ett behagligt lugn har infunnit sig. I det ögonblicket raspar det till i örongången och någon skriker. Det är inte så högt, men det är väldigt nära.

– Vi har jobbat och vi har slitit. Vi har argumenterat. Vi har bevisat att vi har världens bästa skattesystem. Vi har lett i bevis att våra kollektivavtal är bättre än något annat folkslags. Det finns inga judar, inga slaver, inga kelter, inga mongoler eller germaner som har bättre avtal. Vi är bäst och vi borde ta fram en granatkastare och spränga alla skitar som inte fattar det.

– Va?

Handen griper om något hårt och sprattlande – det lilla odjuret, den lilla Lusen, förståss – och det kan inte förnekas att i detta ögonblick finns en stark impuls att klämma åt lite hårdare om skalet. För det är sånt här skitsnack vi vill undvika.
Ingen ska ha ha några dumma utfall.
Nu vill vi sträcka ut benen i vårsolen och låta oss smekas och njuta av våra nyinköpta smörgåsar i gladpack.
Vi vill ha det bra.