oavsiktlig komik

Regi: Ron Howard.
Skådespelare: Tom Hanks, Audrey Tautou, Ian McKellen med flera.

[Ur nummer: 06/2006] En bok med en spänningshöjande så kallad cliff hanger som avslut på varje kapitel och raffel i högt tempo, som i Dan Browns megasuccé Da Vinci-koden, är alltid kul. Lika skojigt kan det ju tyckas vara att kyrkliga potentater och lekmän gått ut i korståg mot hans skröna om Den heliga graal, Jesu och Maria Magdalenas eventuella ättlingar och den kristna högerorganisationen Opus Dei försök att hindra ”sanningen” från att komma ut.
Filmen har föregåtts av enorm marknadsföring. Höga förväntningar alltså. Och till att börja med är filmen okej. Vi ser Audrey Tautou som chifferexperten Sophie köra bil fort och baklänges i Paris. Hon och Tom Hanks, som professorn i religiösa symboler, leker vidare kul katt-och-råtta med snuten. Riktigt festlig är också Ian McKellen när han som galen Graal-expert gör en yster tolkning av Leonardo Da Vincis Nattvarden – något som redan i bokform har retat de tokkristna till förbannelse.
Men rätt snart kommer förväntningarna på fartig och trevlig nonsensunderhållning på skam. Filmen blir pratig och vimsig, storyns haltande logik blottas och den tappar i tempo. Omsider förvandlas det hela till bisarr och förmäten föreläsning för att slutligen sjunka ihop i sentimental härdsmälta. Dessutom är Tom Hanks insats osedvanligt träig till och med för att komma ifrån honom. Audrey Tautou, som var så fin i Amelie från Montmartre, har heller ingen espri. När därtill fumlig dialog och kantiga repliker faller till marken som tunga gråstenar, är den oavsiktliga komiken, alternativt tröttheten, inte långt borta.
Och det var väl ändå inte meningen?