”Man ska alltid bära stövlar med koks i för att lura grävlingarna, det sa min far”

En gång såg jag en räv. Det var ingen vacker syn. Eller jo, det var vackert med den tjocka glänsande svansen mitt på bron över Dalälven. Men det var inte vackert med blodet som sipprade ur munnen.

[Ur nummer: 06/2006] En annan gång såg jag en katt. DET var ingen vacker syn alls för det var inte ens en halv katt. Resten var i räven, en annan räv. Det hände mitt på Söder i Stockholm.

Grävlingar har jag sett massor. Oftast på eller vid stora vägar. Som gråröda slamsor. Och jag har sett ett par katter som träffat grävlingar. Det är sant att de biter tills det knakar, grävlingarna, åtminstone om det gäller katter. Katter har ju sällan hunnit få på sig stövlar med koks i innan de smiter ut. Man ska alltid bära stövlar med koks i för att lura grävlingarna, det sa min far och det sa gamle Paddy på västra Irland.
Katter har jag sett ligga väldigt stilla sedan de gått över gator. Vår första grävde vi ned under träden på bakgården. Det fick man nog inte men det gjorde vi ändå. Vi hade till och med en riktig präst.
Vår andra katt såg vi inte men det hände en het sommardag när han bara skulle vila lite i solen och det den dagen kom en enda bil i den lantliga idyllen dit han flyttat.
Det var sorgligt alltihop, och folk var förstås mer lessna över katterna än över grävlingarna och räven, men det var på något sätt ingen riktigt stor sak ändå. Inga riktiga trauman, för djur är ju ändå djur, eller hur? Även lodjur som tar rådjur. Men det är större, för rådjur är sånt som folk jagar.

För det är ju skillnad på djur. Det är ingen som ropar grävlingen kommer! Utom en gång när jag kände något nosa mig under fötterna en tidig bakfull morgon i en solstol, då ropade jag, och då lufsade den iväg, det är alldeles sant. Eller räven, jo lite förstås, men då är det visst mest höns det gäller, eller så är det bara i boken om Pettson och Findus.
Men på vargen ropar man. Det har man gjort i årtusenden eller så. Och det är inte säkert att det är helt smart av Jan Emanuel att precis i valtider säga att det behövs fler vargar för att de som finns är så få och så inavlade att om man inte gör något så kommer de att ta slut.
En del säger att det gör inget alls. För vargen är elak och tar både hundar och får. Och så håller de upp bilder i TV och visar hur hemskt det ser ut när hundar är vargtagna. Lika hemskt som den där rävtagna katten. Och säkert lika hemskt som hundar som blir skjutna av misstag av överivriga jägare under jakttider, för att inte tala om dem som omkommer i trafikolyckor. På väg till jakt till exempel. Eller bara ute på söndagspromenad.
Det är ju i själva verket det allra största hotet mot båda hundar och katter. Det finns siffror på det, hur många hundar som körs ihjäl varje år. Katter räknar ingen.
Övergödning är farligt också. Jag känner åtminstone tre hundar som ätit ihjäl sig. Säkert några katter också, fast diagnosen var cancer. Men jag känner inga människor som blivit tagna av vargen. Däremot några som blivit bitna av hundar. Och en kompis fick blodförgiftning när hon försökte avvärja ett mord på sin balkong. Katt vs svala.

Vart vill jag komma? Till att det är besvärligt det där med djur. Och människor. Att man nog kan behöva skjuta av en och annan inavlad vargkrake som blir för hård mot tamdjur. En och annan pitbull också.
Men i allmänhet låta de flesta av oss leva så gott det går.