”De var alla män, jag var den enda kvinnan. På sätt och vis var det bra.”

Ung och fackligt oerfaren lyckades Elizabeth Tang organisera arbetarna vid Coca Cola-fabriken i Hong Kong. Hon sådde därmed fröet till en fri och oberoende fackföreningsrörelse i Kina.

[Ur nummer: 07/2006] Elizabeth Tang, 48 år, har spelat en avgörande roll i uppbyggnaden av den fria fackliga rörelsen i Hong Kong som sedan 1997 är en del av folkrepubliken Kina. Men att vara kvinna och fackligt aktiv i en mansdominerad kultur är komplicerat.
– I början när jag åkte ut till arbetsplatserna var många förvånade över att det var en kvinna som kom och dessutom en så liten. De undrade om jag skulle klara av att tala med deras chef, berättar Elizabeth Tang.
Men det klarade hon. Det visade sig att hon kunde dra nytta av de låga förväntningarna.
Vi befinner oss i hennes rum på nittonde våningen i ett smalt högt hus i Kowloon, halvön mitt emot själva Hong Kong-ön. Det är här som den fackliga centralorganisationen, HKCTU, håller till. Det är ganska trånga utrymmen och många människor i rörelse. Hon är idag, förutom personalansvarig på HKCTU, också den som ska se till att de beslut som fattas verkställs.
Jag drar mig till minnes vårt senaste möte. Elizabeth Tang var inbjuden gäst på Livs kongress i Göteborg förra året. Hon deltog också i seminariet Global respekt. Hon talade då om den fackliga utvecklingen i Kina. Hon uttryckte förhoppning om att en landsorganisation av fackföreningar ska kunna upprättas på Kinas fastland precis som i Hong Kong.
Hon har en mycket fulltecknad almanacka. Mötena har under dagen avlöst varandra och när vi är klara med intervjun är det dags för ytterligare ett möte. Det handlar om de koreaner som blev gripna vid den demonstration som hölls i samband med WTO-mötet i vintras. Hon var med om att organisera demonstrationen och är nu engagerad för att få dem friade. På en av väggarna i hennes rum sitter ett stort foto från demonstrationen. Hon pekar stolt ut sig själv i folkmängden.
Hon har en lång facklig karriär bakom sig. Det började med att hon som student var aktiv inom den katolska internationella studentrörelsen. Genom den fick hon kontakt med Christian Industrial Committee, CIC, som 1982 inledde samtal med Livsmedelsarbetarnas International, IUL.
De två organisationerna kom överens om att samarbeta kring ett fackligt utbildningsprojekt. Elizabeth Tang, då 24 år, fick i uppdrag att ansvara för projektet som backades upp av LO-TCO Biståndsnämnd.
Hon minns än idag hur uppenbart förvånad handläggaren från Biståndsnämnden var när de presenterades för varandra och han förstod att det var hon som skulle hålla i projektet.
– Jag var inte bara ung och kvinna. Jag hade dessutom ingen erfarenhet av fackföreningsrörelse eller av att organisera arbetare. Men han hade inget val. Vid den här tiden fanns det ingen som hade erfarenhet av fackligt arbete.
Väl hemma i Sverige skickade han två böcker som biståndsnämnden givit ut till henne. Den ena handlade om vad en studiecirkel är och hur man leder en sådan. Den andra handlade om den svenska arbetarrörelsens historia.
– Det första jag gjorde var att översätta boken om studiecirklar till kinesiska. Jag ville förstå betydelsen av ett sådant arbetssätt.
Hon skulle snart få användning av sina nyvunna kunskaper. Tillsammans med arbetarna på Coca Cola-fabriken i Hong Kong drog hon igång en studiecirkel.
– Jag dolde inte att jag var oerfaren. Jag sa som det var att jag hade en bok och att vi kunde lära oss tillsamman hur man går till väga för att bilda en fackförening.
Det visade sig vara ett bra arbetssätt. Studierna ledde så småningom fram till att arbetarna bildade en förening.
– De var alla män, jag var den enda kvinnan. På sätt och vis var det bra. En man som vet att uttrycka sig förlitar de sig på och väntar på vad han ska komma fram med. Men det bar dem emot att förlita sig på mig som var kvinna. På så sätt blev de tvungna att själva ta ansvar, säger hon.

Speciella känslor finns kvar
Fackföreningen som hon var med om att starta har idag 400 medlemmar. Det märks att hon har speciella känslor för föreningen. De lade tillsammans ned mycket tid på studiecirkeln, det lönade sig, idag är föreningen en av de starkaste i federationen. Den var bland annat först med att förhandla fram att de tillfälligt anställda skulle bli heltidsanställda och att facket skulle få rätt att organisera dem.
– Det var många som inte såg betydelsen av att organisera de tillfälligt anställda men det gjorde Coca Cola-arbetarna. Jag är verkligen mycket stolt över dem. Helt klart var utbildningsprocessen nyckeln till att förstå vad facket är bra för.
Utbildningsprojektet var också IUL:s första erfarenhet av att jobba tillsammans med frivilligorganisationer i Asien. Projektet hade mycket emot sig. Det var inte många som trodde att en fri facklig rörelse skulle ha chans att utvecklas i Hong Kong, framför allt inte efter överlämnandet till Kina.
Det gick över förväntan. Det som börjat med ett utbildningsprojekt ledde några år senare fram till att ett utbildningscentrum bildades, en slags paraplyorganisation där arbetare fick hjälp att organisera sig med hjälp av studiecirklar. Ytterligare några år senare, 1990, bildades HKCTU.
Elizabeth Tang, som var med om att bilda organisationen, har arbetat inom den sedan dess med undantag för 1992-1995 då hon arbetade för IUL som studiesekreterare i Asien. När hon återvände till HKCTU engagerade hon sig i den nybildade kvinnokommittén.
– Det första ämnet som vi i kvinnokommittén kom att arbeta med var sexuella trakasserier. På den tiden talade man inte om det ämnet, det var tabu. Det var något som man kunde råka ut för på jobbet men som man inte talade om för man skämdes så.

Kampanj mot sextrakasserier
I ett år bedrev kommittén en kampanj för att sprida kunskap om sexuella trakasserier. Det resulterade i att media uppmärksammade frågan och vittnen började berätta om vad de varit med om. Fler och fler kvinnogrupper utanför fackföreningsrörelsen kom att engagera sig i problematiken och stödja kommitténs krav på en förändring. Det ledde till slut fram till att en lag antogs mot sexuella trakasserier. Det arbete som kvinnokommittén uträttat gav med andra ord resultat och så väl kommittén som organisationen stärktes av framgångarna.
Sedan hon hamna på sin nuvarande post är hon inte lika involverad i kommitténs arbete. Hon är dock mycket engagerad i hur man ska få fler kvinnor på ledande poster inom fackföreningsrörelsen. HKCTU:s styrelse består av 25 ledamöter, men bara fyra är kvinnor, trots att 50 procent av medlemmarna är kvinnor. Det är inte så att det saknas aktiva kvinnor, berättar hon, problemet är att de ägnar sig åt basarbete och inte beslutfattande.
– Det vi diskuterar just nu är hur vi ska kunna ändra på denna obalans. Kvinnokommittén har lagt en rad förslag på hur vi ska gå tillväga.
Hon betonar vikten av att skapa en atmosfär där kvinnor vågar kliva fram och ta plats. Där brister det idag.
– Jag har alla förutsättningar för att klara min arbetsuppgift. Jag har en hög utbildning och folk tycker att jag förtjänar respekt. Men än idag kan jag se att människor är besvikna att det är en kvinna och inte en man som kommer. Jag har med åren vant mig vid det.