Tänk om vi inte vill ha örtte eller gatuteater ens om det är gratis?

[Ur nummer: 07/2006] Jag är en sån som brukar fatta en del, det mesta egentligen om jag får säga det själv, även av det den så kallade ungdomen tar sig för, men det där med ”reclaim” går faktiskt inte in. Unga i svarta huvtröjor och knallrött hår som ska reclaima (återta) en gata eller ett torg eller helst hela stan.
Återta från vem till vem? Och vad ska de göra med den? Gratis örtte och gatuteater till folket? Men tänk om vi inte vill ha örtte ens om det är gratis och inte gatuteater heller för att en del av oss fick nog redan på 70-talet och andra aldrig har känt några behov? Tänk om vi vill fortsätta shoppa loss på gågatorna?

I själva verket tycker jag stan är rätt så återtagen. Kungsgatan i Uddevalla var ett dödens näste i min ungdom. Man kunde inte ens stå och hänga utanför biograferna för de hade redan börjat läggas ned och göra plats för konsumvaruhus som nu också är nedlagda. Nu snubblar man över caféstolarna och det är bilfritt på längden och tvären och butiksfritt också för att alla butiker ligger i externa köpcentra. Reclaim the butiker till stan! Det kan jag gå med på!

Framlidne Livskämpen Artur Törnvik skrev i sin outgivna självbiografi på 80-talet om hur man flanerade upp och ned på stan i Göteborg och tittade på folk och slank in på café på en slät kopp kaffe och ibland lyxade till sig med en tunn veteskiva. Och det lät ju så himla trevligt. Men nu är vi ju där igen! Och om det råder brist på tunna veteskivor bland all latte så kan de väl återinföras. Reclaim the tunna veteskivor!
Men så när som på brist på bostäder i storstans centrum och butiker i småstan så är ju det offentliga rummet rätt så återtaget. Det enda utrymme jag skulle vilja ha tillbaka är det som upptas av en del tiggare.

Försökte bana mig fram på Kungsgatan i Göteborg häromdagen men överallt ställde sig pärmbärande unga människor i vägen och undrade om jag visste att miljön i Sverige, barn i världen, fångar i främmande länder mår dåligt. Ja, jag är inte fullständigt obildad. Tala inte till mig på det sätt som små barn hatar att bli tilltalade. Eller som väckelsepredikanter. ”Vi stoppar, vi hjälper, vi utrotar, vi får de blinda att se, de lama att gå, de dumma att hålla käften, bara du ger oss 100 spänn i månaden.”
Jag vill inte! Jag vill ha rätten att gå fritt! Jag kan ge en tia till en fegis åt en gammal alkis men jag vill inte bli avkrävd 100 spänn i autogiro av en förment flinande yrkestiggare. Vilket inte säger ett jota om hur mycket jag är beredd att betala, vare sig för miljö eller utsatta barn!

Jag vill ockå reclaima utrymmet i t-banan. Inte från mobiltelefoner, det där förbudet är en överloppsgärning, mina döttrar ska kunna larma snabbt om de blir överfallna, jag vill kunna ringa hem och säga att jag är på väg med proviant, men jag vill inte bli störd av ryska dragspelare som skrålar madrigaler när jag gör det. Inte för att dom är ryska utan för att dom STÖR och hindrar mig att föra samtal både med mina barn och mina medpassagerare.
Jag vill över huvud taget ha tillbaka pratutrymmet, överallt!
På tåget mellan Göteborg och Stockholm häromkvällen kunde man tro det var dövstummas riksförbund som abonnerat hela jäkla tåget! Det enda som hördes var små sms-pip. Folk ringer inte ens, om det inte är akut, de sms-ar. För det är tyst! Reclaim the småprat!
Slår för resten upp ordet reclaim, som även kan betyda odla upp. Men säg då det! Att ni vill odla upp stan. Mer höns på Odenplan. Ännu fler fårskallar på Kungsgatan i Uddevalla! Men då blir det strid, lita på det!