”Nu ska det inte ulkas och hulkas. Nu måste det byggas rörelse. Ny rörelse ur de gamla idealen.”

[Ur nummer: 10/2006] Så där ja. Så var valstugan hoppackad och såld till underpris eftersom det regnade in genom
taket. Ja-affischerna är nedplockade och skickade till pappersåtervinning. Hoppas att en del av dom blir toapapper och att det sitter kvar både klamrar och häftstift och river till i en del arslen. Framförallt de aningslösa!

”Jag pekade med hela handen och travade iväg. Sen vände jag mig om och såg att ingen kom bakom. Dom hade gått åt sitt håll”. Sa en herre jag känner, avgången ledare för en stor folklig organisation. Och gick sen åt sitt håll.

Nej, det var inte Göran Persson. Även om det skulle kunnat vara. Så här efter alla timmarna i stugan på förortstorget tillsammans med en tapper men trött pensionärsskara och några enstaka yngre eldsjälar kan det konstateras en gång till: basarbetet i det stora partiet har smultit ihop till en liten plutt. En ihärdig aktivistgeneration har gått hädan. Och de som borde kommit bakom har gått åt sitt håll eller ingenstans alls. Hur det än pekats. Har så mycket annat att stå i. Meka med bilarna, putsa på fasaderna, kolla på Desperate Housewives. Nädå, jag påstår inte att det är därför det gick som det gick. Men det bidrog. Precis som aningslösheten gjorde det.

Olof Palmes gamla oaning om dåtidens mjölkpriser blir allt harmlösare med åren. Vad är en 50-öring upp eller ner för mjölken mot att inte fatta enkla budskap som framförs i en valrörelse!

– Va’? Det hade jag ingen aning om! sa den långtidssjukskrivna tjejen med en arbetslös sambo som just skrutit om att hon röstat blått för att hon ville ha mer valfrihet. Mellan vad sa hon inte, men när vi talat om att alliansen planerade sänka a-kassan och höja diverse andra avgifter fick hon något mer äkta desperat i blicken än de där lyxfruarna i TV-serien och undrade om det var något hon kunde göra. ”Rösta om!” sa vi. För det var dagarna före valet och fortfarande möjligt att inte göra även solidariteten valfri.
Så hon ilade snabbt iväg till bibblan med nya valsedlar i högsta hugg.
Det kunde inte dom göra som vaknade först dagarna efter och sa ”DET hade jag ingen aaaaning om”. För sent! Hoppas som sagt det river i arslena… Särskilt på de där värsta gnällspikarna, de tanklösa snorungarna och de där som påstår att de byggt landet men bara åt sig själva och som och därför la sin röst i den brunblåaste korgen för att DOM DÄR inte ska stjäla mer av deras pensioner.

Nej förstås inte. Det fungerar inte så. Det kommer att riva lika mycket i dem som tänkte rätt. De som försökte. Unga och gamla, ursvenskar och nysvenskar. Som satt i valstugorna halva nätter för att hinna prata med fler. Klistrade affischer, delade flygblad och bjöd på kaffe, varje dag i fyra veckor. Lokalpolitikerna som drog från torg till torg,
inte ströp en enda unge som tjatade om gratisgodis, märken och ballonger, men pratade om välfärden och rättvisan. Det där som var så svårt fånget men lätt förgånget.

Men nu ska det inte ulkas och hulkas. Nu måste det byggas rörelse. Ny rörelse ur de gamla idealen.
En bra målsättning är att nästa valrörelse genomföres med färre rollatorer. Inte i antal men i proportion till fjädrande gummiskor, barnvagnar och mountainbikes. Så att säga!