Maries vänner har startat en årlig tävling för att samla in pengar och hedra hennes minne

En gång om året hålls Marie Memorial Race på Dala Järna flygfält. Det är ett race mot kvinnovåld och till minnet av Marie Samuelsson.

[Ur nummer: 10/2006] Det har gått tre år sedan Marie Samuelsson, 27 år, blev brutalt mördad av sin man. Marie var livsmedelsarbeterska. Hon arbetade på Procordia Food i Vansbro. Packade pizzor och pajer. Det hade hon gjort ända sedan hon slutade gymnasiet. Hon var också tvåbarnsmamma. Dessutom var hon en mycket aktiv och populär medlem i motorklubben SHRA Vansbro-Äppelbo.
Laila Olsson kände henne väl. De var arbetskamrater. Även om de inte jobbade på samma avdelning så sågs de ofta på jobbet då de arbetade på samma skift. De var också båda medlemmar i motorklubben och tillbringade en hel del fritid tillsammans.
– Vi umgicks mycket, speciellt på somrarna och då ofta familjerna tillsammans.
Marie har lämnat många fina minnen efter sig. De gjorde mycket kul ihop. Bland det roligaste som de visste var att åka på Power Meet eller Classic Car Week och visa upp sina varsamt renoverade amerikanare.
Påfallande ofta pratar Laila om sin väninna i presens.
– Det är svårt att låta bli. Speciellt här är Marie väldigt närvarande och levande, säger Laila.
Dragrace-tävlingen som genomförs för att hedra Marie har blivit en succé. Det kommer besökare från hela landet, men också en hel del ortsbor och många ur Maries stora bekantskapskrets. Även arbetskamrater söker sig hit.

Ett sätt att bearbeta sorgen
Vi har slagit oss ner i funktionärernas tält. Laila har hand om godisförsäljning och glassutdelning, vilket är uppskattat denna soliga helg i slutet av augusti. Då och då kastar hon en blick bort mot sin bil där sonen Zeb, 4,5 månad, ligger och sover.
Såväl Laila som hennes sambo och de två äldre barnen, Sanna och Jesper, är funktionärer. Det vill säga att de ställer upp och jobbar ideellt med Marie Memorial Race. Det är ett hundratal personer som gör det. Och de flesta funktionärer är medlemmar i motorklubben SHRA eller Flygklubben som är medarrangör. Funktionärerna lägger ner mycket jobb, inte bara de här två dagarna, förberedelserna pågår nästan ett år innan. Det är ett sätt att bearbeta sorgen efter Marie.
– Efter det som hänt höll vår klubb på att läggas ner. Marie var klubben, hon var i praktiken ordförande, älskade att göra saker, berättar Laila och fortsätter:
– När Marie dog försvann allt. Också han, hennes man, var en mycket aktiv medlem, båda var viktiga. Vi miste också hans engagemang. Det var svårt att veta hur man skulle handskas med känslorna mot honom, man sörjer den han var men man avskyr det han gjort. Man kommer aldrig att kunna förlåta honom. Det var också svårt eftersom vi upplevde honom som en både snäll och rolig person.
I år skulle Marie Samuelsson ha fyllt 30 år. Hennes röd-vita Ford står uppställd på gräsmattan inte långt från funktionärernas tält. Det finns ett foto av henne, en charmig tjej som leende tittar in i kameran. Det är många som stannar till och blir berörda. Då och då lägger någon en blomma på motorhuven för att hedra hennes minne.
Fastknutet på staketet runt bilen hänger en artikel med rubriken ”Ont blir till gott”, och det är vad det handlar om, ett försök att bearbeta och göra något nytt och bra av det hemska, så att det som hände Marie inte ska hända andra kvinnor.

Arbetet i packen stannade
Det var sommaren 2003 som Marie rapporterades som försvunnen. Många deltog i sökandet. Även Laila var med och letade.
Först efter drygt två månader påträffades Maries kropp. När det blev känt stannade arbetet i packen. Svårt chockade arbetskamrater sökte tröst hos varandra.
Polisutredningen visade att det var Maries man som bragt henne om livet. Han hade under flera års tid utsatt henne för misshandel. Det hade hon ett år innan berättat om i samband med att hon bestämt sig för att lämna honom.
– Men hon gick tillbaka till honom. Han lyckades övertyga henne om att det inte skulle hända igen, berättar Laila.

Mycket vanligare än man tror
Det har tagit tid för medlemmarna i motorklubben att bearbeta det som hänt.
– Vi har anklagat oss själva och funderat mycket över om vi kunde ha förhindrat mordet. Vi har kommit fram till att vi gjort vad vi kunnat. Hon hade vårt stöd. Vi lyssnade när hon ville prata. Vi försökte ge henne goda råd. Vi kunde dock inte ta beslutet åt henne att lämna honom. Det var hon tvungen att själv fatta, säger Laila och fortsätter:
– Tyvärr är kvinnomisshandel mycket vanligare än vad man tror. Trots att jag känt Marie i så många år så visste jag inget förrän det sista året. Misstankarna fanns dock men jag slog bort dem. Hon gjorde intryck av att vara en så stark person. Jag tänkte att hon aldrig skulle stanna, att hon skulle lämna honom direkt om han slog henne.
När Marie blev mördad av sin man fanns inte någon Kvinnojour i Vansbro. Det gör det nu. Överskottet från första tävlingen 2004 gick till att starta en lokal kvinnojour. Förra året gick pengarna till Bris. Årets överskott kommer att gå till Barncancerföreningen Gävle-Dala.
– Vår klubb har fått ett rejält uppsving tack vare vårt initiativ. Vi är ju en raggarklubb och som sådan har vi inte haft så gott rykte tidigare. Nu talar till och med politikerna väl om oss, säger Laila när hon blir avbruten av att lille Zeb vaknar.

Jourhavande medmänniska
Rosita Elovsson, pressansvarig på motorklubben, var den som kom på idén med ett race till Maries minne, där pengarna skulle gå till välgörande ändamål som Marie skulle ha uppskattat.
– Jag tror att vi alla känner en kollektiv skuld. Nu gör vi i varje fall något. Nu finns en kvinnojour i Vansbro – för våra pengar, säger hon och fortsätter:
– I kvinnojouren, som jag är medlem i, är man jourhavande medmänniska. Man kan inte tvinga en kvinna som blir slagen att bryta upp och flytta, det måste vara hennes beslut, men man kan finnas där och stötta.
Rosita säger att misshandlade kvinnor finns i alla sociala sammanhang, på jobben, i föreningarna. All känner någon som blivit misshandlad.
– Det talar vi om på kvinnojouren och försöker uppmärksamma, säger hon och tystnar.
Den stora attraktionen drar igång. Det är Top Doorslammer, monsterliknande bilar med tre tusen hästkrafter. Lille Zeb får en hörselkåpa för att inte skada hörseln. Vi går lite närmare. Bullret känns i kroppen.