Egentligen hade jag tänkt skriva något om ministrar, kulturpolitik och sånt. Men i dagsläget låter det sig inte göras i en månadstidning. Det krävs webb-snabbhet för att vara säker på att den man avser fortfarande är minister. Vem menar du? Hon? Men henne hade vi ju förra veckan!!

[Ur nummer: 11/2006] Så jag skriver om öron i stället. Mina avvikande öron. Ja, jag trodde länge att det bara gällde mina, jag stampade runt i min garderob och småskämdes för min avvikelse. Såg andra gå omkring frimodigt där ute och avundades hur lätt de verkade ha det i vardagen.

Nej, jag har inget ständigt pågående pip – förutom från senaste kullen småkatter – jag får helt enkelt inte dit något ljud alls.
Det började med en liten mödosamt hopsparad radio redan i tonåren. ”Bara du kan höra”. Pyttsan. Kunde jag inte! Den där lilla öronplutten ramlade ur. Dålig radio, tänkte jag och lade skamset undan det pinsamma felköpet. Försökte igen med nya apparater när barnen var små och behövde lite avskärmning. Blev en trafikfara när jag försökte hålla fast ena plutten med ena handen, köra vagn med andra och samtidigt spänna upp axeln för att mota den andra plutten. Ont gjorde det också och pluttjävlarna föll ut.

Hittade som andra i utsatta situationer på krystade bortförklaringar till att avstå allt som krävde plutt i örat. ”Usch nej, folk som pratar rakt ut i luften har vi nog av utan mig och jag föredrar musik i rummet, jag vill kunna höra susningarna i säven och mina barns första ord, jag är tillräckligt kutryggig utan att behöva ha en massa grejer hängande från huvudet och sen tar ju en cd-freestyle väldigt stor plats i fickan, eller hur?” Det senare höll väldigt dåligt när mp3-spelarna kom. Det var också mp3 som till slut tog knäcken. Alla utom jag gick där med favomusiken i öronen.

Så jag slog till. Skaffade en mobil med inbyggd musikspelare för att bara ha en apparat att hålla ordning på i fickorna. Laddade 100 låtar. Äntligen! Förde de små svarta garanterat ergonomiskt utformade pluttarna till öronen. De hann aldrig in förrän de föll ur.
Men jag gav mig inte. Den kostade ändå över tre tusen. Tog till gamla greppet med en hand i örat och uppkörd axel fast utan barnvagn. Tror själva nyckelbenet hoppade ur led och jag blev liggande i svåra smärtor ett par dagar. Då fungerar för övrigt pluttarna. Om jag liksom trycker mig ned i en ganska pösig kudde.

Men så kan man ju inte ligga resten av livet, så jag började tala med människor i min omgivning. Och upptäckte att vi är många.

En stor anonym massa som aldrig blir hörd därför att vi hittills aldrig vågat ge oss till känna. Vi skulle kunna bilda en hel statsbidragsberättigad (nej visst nej) folkrörelse! Vi som saknar den där lilla gropen i örat som får pluttarna att sitta kvar! Och det är ingen defekt vi åsamkat oss själva genom dåligt leverne utan en medfödd och ärftlig åkomma.
Någon effektiv hjälp erbjuds inte. Nu går jag omkring med två fula plastkrokar benämnda sportlurar om öronen. De sitter visserligen nästan kvar, men pluttarna riktas uppåt, bakåt så jag bara hör ett svagt brus som lätt överröstas av läckaget från andras apparater, och dumt ser det ut. Finns nåt slags klips också, som gamla örhängen fast större, men bara för ett öra och jag vill ha stereo och så minns jag hur illa ont de där hängena gjorde efter en kvart.
Funderar på om man kanske kunde operera. På något sätt.