[Ur nummer: 11/2006] E’ du där, Lusen lille? Kom ut, så att vi får tala med dig. Nu har du suttit där inne i en och en halv timme. Det är lämning idag. Du ska skriva texter.
– Jag skiter.

– Du kan inte skita så länge?
– Jo.

– Är du hård i magen?
– Nej.

– Vad gör du?
– Inget.

– Sitter du och läser?
– Nej.

– Det gör du visst. Jag såg att du körde ut en massa papper i skrivaren och så tog du med dig dem. Vad är det du läser?
– Jag läser inte, jag torkar mig med den nya moderate arbetsmarknadsministerns blogg. Den slutar dagen efter valet, och den slutar med ett stort versalt ”TACK”. Det är rubriken och så står det att det är 35 000 timmar kvar till nästa val. Det är det perspektivet han har, vår nye moderat, Sven Otto Littorin. Den 15 september under valrörelsen skriver han om ett besök på Lernia i Motala. Han träffade ett tjugotal arbetslösa. Nu läser jag högt: ”Det blev också ett härligt möte med ett gäng entusiaster, ett gäng personer som alls icke vill vara utanför eller gå arbetslösa utan som gör vad som krävs för att ta sig tillbaka på arbetsmarknaden. Varför har socialdemokraterna övergett dem? Det är obegripligt.
Varje gång jag pratar om utanförskap och arbetslöshet ska jag ha dessa människor för ansiktet. Det är dessa personer som socialdemokraterna lämnat efter sig, det är de som glömts och sorterats bort i dagens Sverige. Det är inte värdigt. Och det är en idiotisk politik för Sverige. Varenda kotte som kan och vill arbeta måste få möjlighet att göra det, om det så är en enda timme i veckan.”

– Vad gör du nu?
– Jag klämmer en kotte och så torkar jag mig. Och så funderar jag på hur det går ihop för honom, Sven Otto Littorin, det han sa sig uppleva i Motala och det beslut han tog om att sänka inkomsten från den första januari nästa år för 80 000 svenskar, de som är långtidsarbetslösa, utan att han hunnit göra något för att förbättra deras möjligheter att få jobb.