Det verkar vara något vajsing på ett av Lusens ben, för han drar det efter sig och mumlar, klagar och väser värre än vanligt.

[Ur nummer: 02/2007] – Mig lämnade de med alla telefonerna… alla fick åka på datautbildning på Runö, men inte jag, nej, för jag är alltför obetydlig. Lusen ska vakta lokalerna. Han har ingen dator. Nu ringer det igen. Jag svarar inte. Det finns ingen anledning…

Det är det runda redaktionsbordet som Lusen lagt beslag på. Han har pinkat in det som ett revir skulle man kunna säga. Han går runt i en cirkel. När han är på det här humöret är det bäst att hålla sig långt borta. För att nå layouten kan man smita direkt till höger, in via kopiatorrummet. Det gör vi alla.

– Hallå där! Jag såg dig. Jag vet nog var du bor. Mig slipper du inte. Jag tänker inte svara i telefon. Det är ombudsmännens uppgift, men jag kan tänka mig att ringa. Jag kan tänka mig att ringa och värva medlemmar på kvällstid. Det är jag bra på. Jag ska säga er att jag är en jäkel på att sälja facket. Jag älskar facket. Ju djärvare fackliga idéer, desto bättre, som medlemslån, det är perfekt, och hemdatorer, javisst, och inkomstförsäkring, där satt den, och hemförsäkring, halleluja, och knottriga kondomer, pang på.

Vi försöker nonchalera honom, men det är inte så lätt. Han skruvar bara upp sig mer och mer. Till slut blir någon tvungen att ingripa.
– Okej, Lusen, vad då knottriga kondomer. Det har ändå aldrig varit fackets grej.
Han stannar. Nu har han oss på kroken.

– Kampen mot hiv och aids börjar på arbetsgolvet, inte sant?

– Jo, visst men…

– Det borde väl ni veta vad läsarna lystrar till. Sex säljer. Och det gör också pengar. Fokusera på taket i Livs inkomstförsäkring som är på 60 000 kronor. Vad säger det? Vem i Livs a-kassa har en sådan lön? Inte ens ordföranden. Det ställer krav på kommande avtalsrörelse.