Bild:

”Jag äter fläskkött men tycker ändå att ingen kan vara bättre muslim än jag”

På väg hem från mötet hörde han sitt namn nämnas flera gånger: Selatin… Selatin… Han gick tillbaka och frågade arbetskamraterna som satt utanför omklädningsrummet vad det var.

[Ur nummer: 02/2007] – Du ska bli ordförande, sa de.
Det var stort för honom.
Selatin Zagragja hade inga erfarenheter av att ha ett fackligt uppdrag. Han hade jobbat i tre år på Sardus Lätta Måltider i Halmstad och var naturligtvis med i facket, men mer än så var det inte.
– Jag visste i stort sett bara att det fanns kollektivavtal och a-kassa, inget mer. Allt var nytt. Allt var en utmaning. Jag visste knappt fem procent, säger han.
Från det ögonblicket har han lärt sig desto mer.
Han har gått medlemsutbildning och särskilda utbildningar för fackligt förtroendevalda, senast var det en kurs som heter Insikter, och som förändrade hans sätt att se på människor. Den var bredare än andra utbildningar, tvärfacklig, och tog också upp det globala fackliga arbetet.
– Solidaritet är mer än att ge pengar, säger han. Det handlar också om vårt eget intresse. Om vi till exempel kan hjälpa arbetare i Kina att organisera sig fackligt och kräva bättre löner, då kommer det också att gynna oss. Det blir inte lika lönsamt för företagen att flytta jobben dit. Såg du dokumentären om arbetet i Kina, den hette Blue China? Det var hemskt. I fabrikerna jobbade kvinnor som sydde jeans 14 timmar per dag för löner på 400 kronor i månaden.

Religion är levnadsregler
Fattigdomen är ett hot. Det är fattigdomen som är den verkliga orsaken till konflikter och krig. Det är inte religion. Han ser religion som en uppsättning levnadsregler. Han är muslim, men det var länge sedan han gick i moskén.
För honom handlar religion om några enkla moralregler, som att inte ljuga, inte stjäla, inte slåss, inte berusa sig.
– Jag äter till exempel fläskkött, men tycker ändå att ingen kan vara bättre muslim än jag… eller bättre kristen eller bättre jude. Det är samma regler.
Att göra något åt fattigdomen lönar sig.
Själv flydde han som 15-åring med sin familj från oroligheterna i Kosovo i forna Jugoslavien. Efter att familjen fått uppehållstillstånd lärde han sig svenska. Han gick ut gymnasiet några år senare än sina jämnåriga svenska kamrater.
Han är idag 29 år, gift och har tre barn och ett fjärde är på väg i april. Livet har tagit en bra vändning. Det händer att medlemmar ringer och frågar saker när han är ledig. Om det är fackliga saker så är det ändå okej.
Det kan vara invandrare från andra arbetsplatser som vill att han ska förklara på kosovo-albanska. Han är med i ett ”nätverk för integration” som startats inom Livs.
Att inte fler med invandrarbakgrund aktiverar sig i facket tror han beror på att de är rädda för att det ska bli fel med språket. De har ofta kunskaper. Ibland har de till och med varit fackligt aktiva i de länder de kommer ifrån.
Klubben ska ha årsmöte i slutet av februari. Det blir ett viktigt möte.
Dels måste han informera om vad höjningen av fackavgiften beror på. Dels måste de välja två nya till styrelsen, för två har slutat, en på grund av att hon blivit förman och inte tycker att hon då kan ta tillvara medlemmarnas intressen, den andre som var skyddsombud tycker att det är ett för stort ansvar.

Bra blandning i styrelsen
De har varit tre svenskar och tre med invandrarbakgrund i styrelsen, det tycker Selatin är en bra blandning, det speglar sammansättningen av medlemmar på arbetsplatsen. De är ett 50-tal arbetare. Jobbet är manuellt. De flesta plockar ihop sallader och baguetter vid löpande band.