Lyckad medlemsvärvning kan
stoppa Alliansens låglönejobb

– Man kan inte bara klanka ner på dem som står utanför, utan man måste förklara sammanhangen, säger Sara Ulander som själv har funderat på om det är värt pengarna att vara med i facket.

[Ur nummer: 03/2007] Det har ju blivit så förbannat dyrt. Sara är upprörd efter att ha lyssnat på ombudsmannen Östen Johanssons redogörelse för orsaken bakom höjning av a-kasseavgiften. Hur det i sin tur hänger ihop med beredskapen att vara organiserad och möjligheten att kräva anständiga löner och arbetsvillkor.
Det är invecklat, men det hänger ihop.
Sara sitter i soffan med en kopp varm choklad och säger att hon inte är så insatt, men att hon ska tala med arbetskompisarna som står utanför facket och det är många på Polarbageriet i Omne, drygt hälften. Så illa är det av någon anledning.
Arbetskompisen Lina Vestin menar att många helt oreflekterat tar allt för givet. Har det inte alltid funnits kollektivavtal? Man tänker inte på att de har förhandlats fram utifrån facklig styrka och att den kan gå förlorad.
Vad är facklig styrka? Det var det Östen Johansson talade om på mötet.

Systemskiftet
En bitande kall februaridag har han, ombudsmannen i Livs Botnia-avdelning, åkt från Umeå 15 mil söderut till Polarbageriet vid Höga kusten för att tala med skeptiska medlemmar om betydelsen av att stå kvar i facket, men inte bara det. Medlemmarna måste också bli varse den förändring som den borgerliga regeringen håller på att genomföra och så engagerade att de börjar tala med dem som står utanför och övertygar dem om att gå med.
Det är det som är facklig styrka. Det är förmågan att organisera alla som arbetar på en arbetsplats och i en bransch.
Medlemsvärvningskampanjen i Botniaavdelningen drog igång i november och den har gått bra, säger Östen Johansson.
Han börjar med att slå fast att höjningen av a-kasseavgiften med 500 procent inte berodde på något underskott. A-kassan var självfinansierad. Löntagarna hade själva betalat den, dels med medlemsavgift på 13 procent, dels med en arbetsmarknadsavgift på 87 procent. Den senare är en del av arbetsgivaravgiften (4,5 procent av den).
– Det är inte skattepengar. Det här är pengar som vi löntagare avstått från att ta ut som lön.
Den borgerliga regeringen har en mängd åtgärder på gång som kommer att leda till en försvagning av löntagarnas ställning. Den vill att det ska bli lättare att visstidsanställa. Det ska bli lättare för dem som har f-skattsedel att ta jobb. Vad leder detta till? Det blir tryck neråt på lönerna.
Var de lägsta lönerna hamnar beror på vilken facklig organisationsgrad som finns i ett land. Om organisationsgraden är allt för låg förmår inte facket att upprätthålla de lägsta lönerna. Det blir för mycket underbudskonkurrens om jobben. Då träder staten in och garanterar de lägsta lönerna, men det görs på en nivå som ligger kring existensminimum. Så ser det ut i till exempel Spanien och USA, där organisationsgraden är låg.

Ingen lägstalön
I Sverige där facket fortfarande är starkt och har en organisationsgrad på 80-90 procent finns ingen statligt garanterad lägstalön. Istället har vi heltäckande kollektivavtal och en lägsta avtalslön på 15500 kronor.
– Det som händer när den borgerliga regeringen försämrar a-kassan är att det slår mot lönerna. Ersättningen under de första 200 dagarna har sänkts till 680 kronor om dagen, som är lika med 14790 kronor i månaden och därefter fortsätter sänkningen till 65 procent av taket, det ger 10870 kronor i månaden. Efter skatt blir det ungefär 7000 kronor i månaden.
Så ser det ut för de långtidsarbetslösa. De har hamnat i nivå med socialbidrag. Det är detta det handlar om, enligt Östen Johansson. Man ska lära folk i Sverige att leva på så här låga ersättningar. Gör man det så får vi folk som godtar de nya servicejobben inom den hushållsnära sektorn.
Systemskiftet görs ett steg i taget. Först försämras villkoren i a-kassan, sedan höjs a-kasseavgiften så att det blir dyrt att vara med i facket, därefter dras utbildningar till de arbetslösa in, nivåerna i ersättningarna sänks. En rädsla för att bli arbetslös skapas som gör att kraven sänks. Lönerna pressas ner.
– Men det finns en motplan, säger Östen Johansson.
Som första LO-förbund ska Livs införa en inkomstförsäkring i det fackliga medlemskapet. Det görs ihop med Folksam och kommer inte att kräva någon avgiftshöjning. Försäkringen ger en utfyllnad till 80 procent av lönen i hundra stämplingsdagar (4,5 månader) vid en månadslön som ligger över taket på 18700 kronor.
I vårens avtalsrörelse kommer Livs att lägga krutet på att höja de lägsta lönerna med krav på 1400 kronor mer i månaden. Då blir den lägsta lönen 16900 kronor. Nästa avtalsrörelse kan fackförbundet kräva ytterligare höjning. Om denna strategi lyckas kommer kraven på en anständig lön att kunna upprätthållas och det blir möjligt att nobba regeringens skattesubventionerade låglönejobb.

Bra diskussion
Efter mötet är några påtagligt entusiastiska och säger att de ska ta upp en diskussion med de oorganiserade. Andra är fortfarande skeptiska. En som hör till det senare lägret är Micke Forsman.
– För mig var det här egentligen inte något nytt. Jag vet inte om det fungerar. Jag tror att det är nödvändigt att skräddarsy argumenten mycket mer utifrån den person som man talar med. Man kan inte bara säga att det handlar om solidaritet och att alla ska bidra. Då tror jag att fler kommer att gå ur, säger han.
* Kommer du att sätta igång en diskussion med de oorganiserade?
– Nej, det gör jag inte, säger han. Det får någon annan göra.
Östen Johansson är själv nöjd med mötet och de diskussioner som uppstod. Han menar att det är viktigt att avslöja det smygande systemskiftet, men säger samtidigt att det som till slut avgör är den fysiska närvaron på arbetsplatsen. Facket måste kunna uppvisa ett påtagligt resultat i form av bättre avtal.