Utredning avslöjar myten om att de sämst betalda kommer i kapp

En höjning av avtalens lägstalöner med 1400 kronor är ett mycket viktigt krav i avtalsrörelsen. Facken inom industrin, FI, har tagit fram statistik som visar att en höjning inte skulle kosta så mycket.

[Ur nummer: 03/2007] Undersökningen som FI gjort gäller tre stora avtal inom Livs, IF Metalls och Skogs- och träfackets områden. Man har följt de 20 procent av medlemmarna som hade de lägsta lönerna under perioden 2000 till 2005. Det visade sig att 52 procent av dessa fortfarande hade kvar samma låga nivå fem år senare.

De flesta ligger kvar
– Bilden att det endast är ett fåtal som fastnar i låga lönenivåer stämmer alltså inte, slog Veli-Pekka Säikkälä, chef för IF Metalls förhandlingsavdelning, fast.
För Livs, som är ett låglöneförbund, är det ett mycket alarmerande faktum. Särskilt med tanke på att merparten av dem som har de lägsta lönerna är kvinnor.
– Vi har inte gjort någon speciell kvinnosatsning i årets avtalsrörelse, sa Livs andre ordförande Gerald Lindberg. Vi satsar istället på att höja avtalens lägstalöner.
Arbetsgivarnas uppfattning är att en sådan höjning skulle vara mycket kostsam. Men det behöver den inte vara, enligt Gerald Lindberg. Även om ett förhållandevis stort antal medlemmar jobbar på avtalets lägstalöner inom till exempel slakt- och charkbranschen så är ändå avståndet till den genomsnittliga lönenivån så pass stor att denna inte pressas uppåt.
Lägstalönerna för slakt- och chark är 15 558 kronor och snittlönen ligger mellan 19000 – 20000 kronor i månaden.
Det som sker när avtalens lägstalöner höjs är att pressen på de medlemmar som har de lägsta lönerna minskar. Det kostar inte arbetsgivarna så mycket att rätta till detta. Deras motstånd beror mer på att det därefter blir svårare att uppnå det som de vill, nämligen en större lönespridning.
Idag finns flera politiskt beslutade faktorer som bidrar till att sätta en press på de lägsta lönerna. Försämringen av a-kassan är en sådan. Liberaliseringen av f-skattereglerna för utländsk arbetskraft är en annan.
Att de svenska lägsta lönerna skulle vara så höga i en internationell jämförelse är också en myt, menar Veli-Pekka Säikkälä.
– Om man jämför svenska avtalslöner med andra länders lagstiftade minimilöner hamnar de svenska högt, men om man jämför våra lägsta löner med andra länders lägsta avtalslöner, då hamnar vi någonstans i mitten. Tyska Metall har till exempel i sitt avtal lägsta löner på 18000 kronor i månaden.

Småföretag sämst
Det är på de små företagen som många går kvar på de lägsta lönerna. Där finns inte system med löne- och kompetenstrappor och inte heller samma förutsättningar att bygga upp facklig förhandlingsstyrka som på de stora arbetsplatserna.