”Forntidens hemmafruar kunde i lugn och ro kamma mattfransarna…”

[Ur nummer: 03/2007] Någon gång i början av 60-talet inköptes familjens första kylskåp. Innan dess ställdes mjölken på skåpet i trappen och smöret tog oftast slut innan det härsknade. Söndags-kalopsen bryntes på lördagen för att hålla sig bättre.
Jag säger inte alls detta av nostalgiska skäl utan konstaterar bara att jag minns ett enda stort inköp till hushållet från barndomen. Det där skåpet byttes långt senare mot ett med frys under. Jag minns administrationen kring det också för att jag var sur på modern för att hon skrev faderns namn på köpehandlingen och att detta var min första upproriskt feministiska handling. Men det är en annan sak.

Det är själva prylarna, mängden och administrationen av dem jag är ute efter. Det som för 30-40 år sedan krävde en enstaka familjeutflykt till fots, lite pappersarbete och något lite familjekäbbel beroende på hur onödigt någon betydelsefull familjemedlem tyckte det var med frysmöjligheter – is i mjölken blev det ju vissa vintrar ändå – det kräver idag sin man, ofta stavat Kvinna.
Forntidens hemmafruar kunde i lugn och ro kamma mattfransarna, mangla lakanen, kila ut och köpa korven till middagen klockan ett innan de skötte hemsömnaden, krusade lakansbanden, skurade dasset och satte på kvällskaffet. Barnen skötte sig själva och fick korven som blev över.

Idag lönearbetar de heltid, skjutsar barn till fem olika aktiviteter även om dessa ligger inom gångavstånd och måste dessutom stanna kvar och heja på meningslösa sportmatcher, bor dubbelt så stort, varken kammar, manglar, krusar eller skurar, det finns ingen tid, steker korven senare och far för övrigt runt som skållade råttor för att hålla administrationen flytande och maskinparken funktionsduglig.

För all del, den energisnåla och freonfria kylen spinner nog som en katt och ingår i hyran, ingen upprorisk tonårsdotter bekymrar sig om vilket namn det står på köpehandlingen av något som helst apparatur – orka??? – och frys ingår precis som mikron i civilisationens överlevnadsstrategi.
Men digitalboxen måste bytas när det ena bredbandsbolaget köps upp av det andra, nytt tangentbord reklameras när det till speldatorn plötsligt tog slut, samtidigt som skrivaren för att den inte tålde att katten hoppade på den, beslut måste fattas om det är laser eller bläckstråle som ska införskaffas, och det behövs en ny spot för att balansera ljuset bredvid platt-tv:n.
SAMTIDIGT som någon måste leta upp koden till gymnasieansökan, försöka spåra beställningsnumret till tågbiljetterna som av misstag försvann från mobilen och åka till skoaffären och visa upp stövlar vars båda dragkedjor spårat ur efter en månad.
Förr halvsulade man och klackade, någon som minns det? Och gummisulor höll att gå på och dragkedjor var inte uppfunna men var dom det så höll dom. Dessutom sprang man inte på utvecklingssamtal och informationsmöten stup i kvarten. Man stekte korven på vardagen och köttet till helgen, höll dem hjälpligt hela och rena och frågade om de hade gjort läxorna.

Finns det några som helst bevis för att barnens skolresultat, hälsa utveckling på något sätt förbättrats för att redan överadministrerande morsor lägger ned fem gånger så mycket engagemang i deras väl och ve jämfört med sina egna morsor? Som tog ut dem på promenader till järnvägsstationen för att köpa tågbiljetter i stället för att boka via nätet med kort och få spam, mask och spatt och tappa numret.
Det är sånt jag funderar på och jag menar inte alls att lösningen är att förvara mjölken i trappan.