Förslag om privata fiskekvoter som går att köpa och sälja

Fiskeriverket har förberett en utredning som innehåller ett förslag om att privatisera de svenska fiskerättigheterna. Utredningen har gjorts i det tysta och rymmer en helt ny inriktning på den svenska fiskepolitiken.

[Ur nummer: 06/2007] Patrik Persson på Fiskeriverket säger att det är upp till regeringen att ta ställning till om man vill gå vidare.
– Det här är en ganska stor fråga och den borde naturligtvis gå ut på remiss om regeringen bestämmer sig för att fortsätta. Några beslut har ännu inte tagits, poängterar han.
Det handlar om ägarkoncentration, tillgången på råvara, var fisken ska landas – i Sverige eller utomlands. Det handlar om livsmedelsarbetarnas framtida jobb inom beredningsindustrin. Kommer det att finnas några? Och vilken avvägning som ska göras mellan den storskaliga och den småskaliga industrin. Som det är idag är fiskeflottan för stor. Den måste bantas.
För sillfisket har ett nytt system med årskvoter införts från och med januari. Varje svenskt sillfiskefartyg har fått en egen årskvot, istället som tidigare då alla fick dela på en gemensam kvot. Det nya fördelningssystemet ska ge både fiskare och industrin bättre möjligheter att planera. När det varit dagar som legat till grund för fiskerätten har alla givit sig ut samtidigt och fiskat, och den svenska beredningsindustrin har inte haft kapacitet att ta emot så mycket på en gång.
Flera undantag har gjorts från fartygskvot. Ett gäller det småskaliga fisket, det vill säga trålare under 12 meter och passiva redskap. Dessa ska få fortsätta som tidigare.
Ett annat gäller Östersjöfiskarna. För att inte allt fiske ska koncentreras till Västkusten har en regional kvot för Östersjöfiskare införts. Kravet för att få tillgång till denna kvot är att båten ska fiska i Östersjön, landa i Östersjöhamnar och att ägaren har anknytning till regionen. Därmed skapas möjlighet för kontinuitet vid ägarbyten.

Ny minskning av sillkvoten
Nya nedskärningar av den svenska sillkvoten kommer att komma 2008. Det talas om så mycket som en minskning med 30-40 procent. Det är således hög tid att diskutera den svenska fiskepolitiken. I maj bjöd Livs avdelningar 1 och 11 på Västkusten in representanter från yrkesfiskarna, beredningsindustrin och myndigheter för att pejla förutsättningarna för att bilda ett nätverk längs med den marina produktionskedjan.
Tommy Emanuelsson, lokalombudsman i Livs avd 1, undrade om man kunde enas om gemensamma synpunkter och om det fanns vilja att vara med och påverka.
Utan tvekan fanns den viljan hos Hallandsfiskarnas ordförande Viking Bengtsson. Med sakligt bistånd från Peter Norell, fiskekonsulent på Länsstyrelsen i Halland, talade han om behovet av att införa en regional sillkvot för det halländska fisket, liknande den som redan införts för fisket i Östersjön. Istället för att knyta kvoterna till båtarna skulle de knytas till regionen. Kvoterna skulle inte vara möjliga att köpa eller sälja.
– Vi kräver 5000 ton i regional kvot, sa Viking Bengtsson. Vi anser att det finns en näringspolitisk potential i det småskaliga kustfisket. Vi har ingen halländsk sillindustri men vi vill ha möjligheten att kunna utveckla den.

Överbud på fiskebåtar
Efter att årskvoten knutits till sillfiskebåtarna har stora kapitalstarka fiskeföretag börjat köpa upp de mindres båtar (och därtill knutna kvoter). 2005 fanns åtta halländska sillfiskefartyg. Idag finns bara två kvar. Båtarna är ofta partsägda och det räcker med att en medägare vill dra sig ur för en båten ska gå förlorad.
Det handlar om mycket pengar. Överbud kallar Viking Bengtsson det. Å andra sidan är det en bra affär också för den fiskare som vill lägga av. Han kan lösa skulderna på båten och få en bra pensionspeng. Det är också ett sätt att lösa den nödvändiga strukturomvandlingen utan att skattebetalarna behöver skjuta till pengar för att lösa in båtar. De stora fiskeföretagen med god ekonomi tar över de små och får deras kvoter. Den aspekten lyfte Jonas Sardal från Astrids Fiskexport fram.
– Vårt företag tycker att det är positivt med både årskvoter och överförbara kvoter. När resurserna minskar måste flottan minskas. Det här är ett sätt att göra det på. Effekten blir att det lönsamma företaget kan växa och bli större. Gamla båtar skrotas och den gamla båtens kvot tas över och får bära upp den nya moderna båten.
Astrids Fiskexport är ett av de stora företagen. Det har en transnationell delägare. I styrelsen sitter representanter från den holländska Kennemervis Groep som är ett ledande europeiskt fiskeföretag med förädlingsindustri i bland annat i Norge, Holland, Belgien och Danmark (Werner Larssons Fiskeeksport i Skagen).

Transnationell industri
Att vara transnationell är inte i sig något misskrediterande. Det är ju också den stora beredningsindustrin i Sverige. Abba Seafood i Kungshamn är norskägt och använder norsk sillråvara.
Men eftersom det är brist på råvara, sill är en tynande resurs, så handlar det om vem som ska få den och vem som ska få möjlighet att utvecklas.
– Låt marknaden sköta det, säger Jonas Sardal.
För Christer Mattsson som har en mindre beredningsindustri i Bohuslän, 45 anställda, är det mer komplicerat. Han kan ha svårt att träffa leveransavtal med ägarna av de stora sillfiskebåtarna.
Inte heller halläningarna som saknar egen sillindustri kan lita på marknadskrafterna. De tvingas tänka nytt. De vill satsa på småskaligt kustfiske kopplat till utveckling av regionala marina livsmedel. De vill ha regional fiskeförvaltning och skapa en metod för samförvaltning av fiskbeståndet mellan lokala intressenter så att det blir långsiktigt hållbart ur både ekonomisk, social och ekologisk synpunkt.
– Vi vill ha ett småskaligt kombinationsfiske med små båtar, säger Peter Norell, men båtarna behöver vara något större än den gräns på 12 meter som Fiskeriverket satt för Östersjön. Under 24 meter tycker vi vore rimligt.
I juni får regeringen ta del av Fiskeriverkets förberedelser av hur en privatisering av fiskerättigheterna skulle kunna gå till. Den kommer då att ta ställning till om den vill gå vidare på detta spår och privatisera eller välja en annan väg, till exempel att satsa på regionala kvoter och skrotningspeng på de största båtarna så att tonnaget minskas.
Både ett handelssystem med överförbara kvoter knutna till båtarna och ett system med regionala kvoter är förenliga med EU:s regler.