Efter att ha firat midsommar omgiven av vänliga bögar på den regnbågsflaggsprydda Mälarpaviljongen i Stockholm kommer vi tillbaka till redaktionen och upptäcker att Lusen är borta.

[Ur nummer: 06/2007] Det är frånvaron av den störande faktorn som Lusen utgör som får oss att lägga märke till det. Då hörs ett gnisslande ljud från kopiatorn och ut ramlar ett vitt papper med en svart fläck. Vi tittar närmare och ser att skönhetsfläcken också har ben – sommarhåriga ben. Det var en härlig syn. Och se, där uppe på locket står han, den håriga varelsen.
– Ni har ett problem, säger Lusen.

– Ja! säger vi.
– Det finns en positiv artikel om boken ”Billig mat – en dyr affär” som en av er har skrivit. Artikeln finns på Nationalsocialistisk fronts hemsida.

– Det var det värsta. Det får oss att fundera lite. Något skruvat måste det ju vara med bokens budskap, om dessa knäppgökar gillar den.
– De gillar midsommar, silltallrik och svenska jobb, säger Lusen.

– Det gör vi med.
– De gillar inte de transnationella företagens maktövertag.

– Det gör inte vi heller.
– De menar att svenskar borde ägna sig åt Sverige. Varje folk ska ägna sig åt att utveckla sitt eget land. De är nationalister. De vill värna om svensk kultur och svenska traditioner och för att kunna göra det ställer de det svenska mot det utländska. Det är här maten kommer in. Fosterlandets jord och klimat ger råvarorna en speciell smak. Den i landsflykt hemlängtande författaren Carl Love Almquist uttryckte tankegången så här: ”Blott Sverige svenska krusbär har”.

– Det lät förvirrat.
– Ja, det är det också, men det är inte svårt att genomskåda. De tänker utifrån folkgemenskap, och inte utifrån klasstillhörighet och respekt för allas lika värde. De vill inte lyfta fram det som arbetstagare i Sverige, Danmark, Polen, Brasilien och Filippinerna har gemensamt. De vill inte odla känslan av solidariteten mellan löntagare inom landet och över nationsgränserna. De tittar sig i spegeln och ser bara sig själva och sin egen längtan efter nationella krusbär.