Bättre kvinnolöner utan kvinnopott
På Pastejköket tjänar alla lika
dåligt oavsett kön
Efterdebatten om avtalsrörelsen är i full gång.
Livs sa nej till en särskild kvinnopott enligt LO-modellen. Förbundet valde istället att kämpa för en generell låglönesatsning. Mål & Medel har åkt till Pastejköket i Tranås för att höra hur det gick.
Blev det någon rejäl höjning av kvinnornas löner?
[Ur nummer: 01/2008] – Jag tycker att man märker skillnad. Det har blivit mer pengar, men vi borde få ännu mer, säger Agneta Borg, som kör en packmaskin med Arbogapastej.
Arbetspasset håller på att lida mot sitt slut. Snart är det dags att gå hem. Några meter bort står Maria Skagerlind, som kör en annan packlinje. Båda roterar mellan sju maskiner och tjänar med skifttillägget 112 kronor i timmen. Därtill kommer bonus på i snitt 3 kronor i timmen och ob-ersättning efter klockan 18.00.
* Är det mycket eller litet?
– I jämförelse med andra industrier i Tranås ligger vi fortfarande lågt, säger Maria Skagerlind.
Rekordlåg arbetslöshet
Tranås ligger i norra Småland, på 40 minuters pendelavstånd till Linköping. En gång i tiden var det centrum för den svenska pälsindustrin, men denna gick i graven på 1980-talet. Därefter har kommunen repat sig och blivit något av ett föredöme. Det finns många små och medelstora industrier som går bra och nyanställer. Kommunen är den största arbetsgivaren. Arbetslöshet är på rekordlåg nivå, 1,6 procent.
Det moderata kommunalrådet, Anders Wilander, företräder den största arbetsgivaren. Han tycker att avtalsrörelsen blev kostsam, men kan ändå förstå att de anställda i kommunen också vill ha en del av de goda tiderna i form av högre lön.
– Det har varit tufft. Vi vill ju inte höja skatten, säger han.
På GGP Sweden som tillverkar Stiga-gräsklippare söker man på hemsidan montör och lagerarbetare med erfarenhet från truckkörning. Personalchefen, Sune Gustavsson, säger att en nyanställd lagerarbetare får 108,55 kronor i timmen. Efter ett par år är lönen uppe i 115-116 kronor. Det är ungefär samma som på Pastejköket, och än så länge har det inte kommit några sökande därifrån.
– De verkar trivas på Pastejköket, säger han.
Även om det stämmer, det där med trivseln, så är lönen mycket viktig. Både Agneta Borg och Maria Skagerlind säger till exempel att de uppskattar Livsmedelsavtalets arbetstidskonto, men ändå föredrar högre lön framför mer betald ledighet.
Lokala pottförhandlingar
Livsmedelsavtalet slöts den 3 april 2007. Det är treårigt och ger både en årlig höjning av avtalets lägsta löner och utgående löner. Första året höjdes avtalets lägsta löner med 4,24 kronor i timmen. Den utgående löneökningen blev lika stor, också 4,24 kronor i timmen. Fördelningen av den utgående löneökningen sker genom lokala förhandlingar. En individuell garanti ger varje medlem minst 2,33 kronor i timmen.
Förhandlingarna om utläggningen av potten gick utan problem på Pastejköket.
– Platschefen var ense med oss om att lägga mest pengar på de lägst avlönade, säger klubbordföranden Thore Olofsson.
I den trånga klubbexpeditionen står han och Kerstin Svensson, huvudskyddsombud, och slår i pärmarna för att se de exakta siffrorna. Den lokala förhandlingen gav en ökning av lägsta lönerna med 4,56 kronor i timmen. Det gör att den som fyllt 18 år och jobbat i ett år hamnar på 107,04 kronor i timmen.
Pastejköket är en ganska typisk kvinnoarbetsplats. Det är 31 kvinnor och 12 män. I verkstaden där Thore Olofsson jobbar är det bara män och dessa män har ett speciellt verkstadstillägg på 20 kronor i timmen.
Så visst finns det kvar skillnader mellan könen.
– Men det är inte för att vi är män som vi tjänar mer, säger Thore Olofsson. Kommer det en kvinna till verkstaden får hon samma lön som vi. Vi har inte några kvinnolöner.
Kerstin Svensson som jobbar i prismärkningen håller med om detta resonemang, trots att hon har lägre lön. Det är principen om lika lön för lika arbete som ska gälla. Den har inte med kön att göra.
Kerstin Svensson började på Pastejköket 1969 och har bara tre år kvar till pension. När hon började var det ett familjeföretag med fullt sortiment.
På charkuterifabriken gjordes både rökt korv, kalvsylta och isterband. Nu ingår den i Sardus och är köpt av en stor finsk koncern, Atria Scandinavia, och tillverkar bara olika sorters pastejer: skivbara, bredbara, med gurka och utan. I två år har man till och med gjort pastejen i tub.
– Jag måste ha trivts, säger Kerstin Svensson, eftersom jag jobbat här så lång tid. Det som är bra är kamratskapet.
Thore Olofsson har jobbat i 20 år och berättar att alla hans barn har sommarjobbat i fabriken.
* Äter du pastej?
– Ja det gör jag, men inte med gurka, säger han.
Carina Bergman, som kör en av de nya pastejlinjerna (skivbar Arboga) och är aktiv i det koncernfack som håller på att bildas, tycker att lönen utvecklats åt rätt håll, den ökar, om än inte tillräckligt snabbt. Hon tycker att det var riktigt att driva en generell låglönesatsning.
Vill slopa konstiga tillägg
Inte heller platschefen Ulrik Jismyr har några invändningar mot att mer pengar läggs på dem med lägst löner.
Han vill få bort konstiga tillägg som dröjt kvar, till exempel för maskiner som inte längre finns. Att höja lönerna underifrån är ett enkelt sätt att rätta till sådana omotiverade skillnader.
Ulrik Jismyr har gått den långa vägen, började som sommarjobbare i utlastningen, hade olika vikariat, bland annat som samordnare och arbetsledare i paketeringen.
* Vad tycker du om avtalets nivåer?
– Det blev inte billigt, men å andra sidan så måste vi för att få arbetskraft ha löner som gör oss konkurrenskraftiga med de andra industrierna i Tranås.