[Ur nummer: 02/2008] Larmrapporterna ramlar in om Livs medlemstapp och Lusen har naturligtvis inte vett att hålla tyst. Vad kan det bero på? undrar han.
– Var är flugsmällaren? säger vi.
Nu ska han få det lilla kräket.

– Mellan 1 januari och sista december förra året förlorade Livs 4801 medlemmar. En minskning med 10,61 procent

Pang! Pang!

– Nu är du tyst. Hälsan tiger still, säger vi och känner oss ganska nöjda. Det handlar ju om inställning. Man måste tro på sig själv. En gång i tiden kunde två bagare bilda förbundet genom ett manligt handslag. Varför kan då inte 40 000 livsmedelsarbetare sträcka ut sina händer?
– Vad händer när 40 000 vallen sprängs? undrar Lusen.

Där gjorde han ett misstag. Det vet ju alla att det inte är aktiva medlemmar. Den siffran är ju helt betydelselös.
– En tyst medlem är en nöjd medlem, säger vi och känner att vi faktiskt kan det här. Det gäller att inte förlora fokus. Hur ska Indien med alla teplockerskor häva sig upp till en anständig levnadsnivå när priset på te hela tiden pressas? Va?

Lusen har naturligtvis redan stuckit. Han är svarslös. Förmodligen har han gömt sig bakom något gammalt lägg från 1970-talet då alla var långhåriga.
– Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större, skriker vi triumferande rakt ut i den tomma korridoren och då dyker han upp på nytt framför oss, Lusen. På huvudet har han något konstigt som ser indiskt ut.

– Tänk inte, säger han utan lär. Det var så man sa på 70-talet. Alla skulle lära sig något. Av Indiens huvudbärare går att lära att det inte finns några genvägar. De införde något som kallades ”closed shop” och det innebar att man ställde som krav på alla huvudbärare att de skulle vara med i facket för att få utföra sitt jobb. Det var en enkel lösning på ett svårt problem. Ett handslag räckte. Varje fack lät sy upp egna uniformer och så tog man ut en rejäl avgift för att få en uniform.