[Ur nummer: 03/2008] Filmtitel: Sweeney Todd
Regi: Tim Burton
Skådespelare: Johnny Depp,
Helena Bonham Carter m.fl.
Musikalfilm, kan det verkligen va’ nåt? Absolut. Särskilt om två favoritskådespelare medverkar. Johnny Depp och Helena Bonham Carter är som klippta och skurna för rollerna. Dessutom sjunger de Stephen Sondheims musik utmärkt och ger därigenom rollerna karaktär. Depp tar fram det bottenfrusna och svärtan hos den som har förlorat allt. Bonham Carter gestaltar såväl det knipslugt kallhamrade som rollens längtan efter kärlek.
Bildkonstnären Tim Burton är en mästare på stiliserade filmer om moral och omoral, om mänskligt förfall då moralen har korrumperats. Här har han guldläge: Barberaren Benjamin Barker återvänder vid 1800-talets mitt till London efter 15 års straffarbete. Han blev falskeligen anklagad och dömd av en domare som ville ha Barker ur vägen för att kunna förföra dennes unga hustru. Fylld av hämndbegär installerar sig Barker nu som Sweeney Todd ovanpå Mrs Lovetts pajbutik. Han slipar rakknivarna. Snart kan paret erbjuda gästerna de läckraste köttpajer.
Verksamheten är närmast industriell: Todd har konstruerat en fiffig frisörstol och ritsch, ratsch. . . efter ett raskt snitt levereras pajråvara i en rutschbana rakt ner till köttkvarnen och Lovetts heta bakugn i källaren. Skäggiga herrar försvinner, röken ligger tung, stanken är olidlig.
Blodet droppar, skvätter, rinner och sprutar i mängder. Man värjer sig. Men som kontrast till blodbadet går ett stråk av längtan efter kärlek och det goda livet genom filmen, som förstås är en moralitet. Sweeney Todds hämndbegär leder till ingenting annat än djupaste förtvivlan och elände.