”Jag träffade en vild elavläsare en gång, men alla är väl inte sådana att man verkligen måste varna?”

[Ur nummer: 04/2008] Finns det någon som kommer ihåg när det tjatades om hur vi var på väg in i det nya informationssamhället? Informationen skulle ersätta kapitalet som maktfaktor i samhället. Det där var förstås strunt. I själva verket vara det bara den gamla vanliga kapitalismen som fick lite nya kläder. Powerpoint-presentationer och sånt. Och boxar. Inte gamla hederliga mattboxar utan för att kunna nyttja snart sagt allt som har med el att göra.
Boxar för TV:n har vi redan hunnit byta oftare än påskgardinerna, men sedan en kollega i spalten intill nyligen blev utskrattad när han visade en overheadbild har jag nu fixat min första powerpoint. Har inte bestämt mig för om det innebär det slutgiltiga steget in i den nya kapitalismens käftar. Eller om jag bara äntligen följt med i utvecklingen. Att beslutet dröjer beror förstås på att usb-minnet när det gällde vägrade ansluta sig till datorn. Kanske är trots allt vattenbaserad tusch mot miljömärkta blädderblocksblad lugnast, säkrast och klimatvänligast.
I vilket fall så lever vi väl mitt i det där informationssamhället nu. Som för övrigt har visat sig minst lika ojämlikt. Inte bara i kronor. Glappet är större än beräknat mellan de som är med och de som är utanför. Det kan finnas läsare till denna text som inte har tillgång till själva grundredskapet och inte har en aning om varken vad powerpoint eller usb är för något medan andra växt upp med musarm.

Medvetna om det där glappet så har min elleverantör (det var egentligen dit jag ville komma) bestämt sig för att använda olika metoder för att informera kunderna. Väldigt proffsigt, kan man tycka. Brev efter brev, med webbadress för den som kan, men också män i glada kepsar som stått på torget och berättat att vi nu tar ännu ett steg in i boxsamhället när våra elmätare byts ut mot moderna boxar.
Häromdagen kom det sista brevet. NU kommer han, boxmannen. Där finns rent av bild på hans legitimation. Inför hans besök ska vägen fram till elmätaren vara fri, känsliga apparater som datorer urkopplade. Dessutom bör man hålla uppsikt över barnen. Det där sista förbryllar. Är boxmannen pedofil? Eller presumtiv förförare, mina flickor är ju rätt stora? (Jag träffade en rätt vild elavläsare en gång i tiden, men alla är väl inte likadana? Så att man verkligen måste varna?)
Men mest förbryllande är ändå tidsangivelsen. Någon vardag vilken som helst mellan 07.00 och 20.00 inom den närmsta månaden. Eller en lördag fram till 17.00. Under denna icke närmare angivna tid bör jag alltså ha datorn avstängd, hålla uppsikt över barnen, samt ha fri väg till min elmätare!

Det är bara det att jag inte har någon elmätare i lägenheten! Den sitter sedan länge i källaren. Det står också i brevet. ”Din elmätare sitter utanför din bostad”. Vägen dit torde vara fri. Eller ska vi ordna något slags joursystem i huset för att ledsaga honom, boxmannen?
Det tutar upptaget hos leverantören när jag vill veta hur han har tänkt. Om mig, datorn och boxmannen. Som jag aldrig kommer att träffa. Synd kanske, den där jag kände en gång hade ärvt en lägenhet i Fredhäll, den här kanske skulle ha något liknande att erbjuda mig och mina boxar när barnen snart flyttar och jag inte har råd att bo kvar. Särskilt inte om jag ska ha datorn avstängd i en månad för säkerhets skull.

Kapitalismen trodde jag aldrig riktigt på. Nu känner jag mig mer och mer tveksam till informationssamhället också. När just information verkar vara så himla svårt.