Klubbtidning, fackstugor
och många aktiva är några av nycklarna till att nästan alla är medlemmar på Pågen

Hur får man facket så angeläget att så gott som alla går med? Svaret är enkelt säger de som är aktiva på Pågen i Malmö: Man skapar en stark gemenskap.

[Ur nummer: 04/2008] Det är hemligheten – en stark gemenskap. I bilen på väg in till det stora bageriet på Lantmannagatan berättar Kent Wahlberg hur han hamnade på bageriet efter många år som resande montör.
– För mig var det ett jättelyft. Jag hade tidigare åkt runt, bott mycket på hotellrum och arbetat på tills jobbet var gjort. Sedan åkte jag hem. Nu fick jag arbetskompisar och ledighet efter en arbetsdag.
Han började på Pågen 1990, fortfarande som elektriker.
Ihop med de andra servicekillarna har han skapat en mycket stabil produktion som väldigt sällan stoppar.

Lokaler med plats för många
Fackligt engagerad blev han först för fyra år sedan. Kunskaperna hade han med sig i bagaget från ett tidigare skede i livet. Han kände att det fanns ett behov av nya personer som tog vid. Mycket på Pågen hade varit uppknutet till en stark klubbordförande som hade gjort många bra saker, men suttit länge, i tjugo år och blivit något av en enmansfackförening.
Inte utan stolthet visar Kent Wahlberg upp fackklubbens lokaler, som är stora. De har nya datorer, mötesrum som går att samla många i.
– Vi håller egna medlemsutbildningar, säger han.
Med datorernas hjälp har de lyckats göra en mycket bra klubbtidning som kommer med sex nummer per år – VVI, heter den, och namnet ska understryka betydelsen av gemenskap och sammanhållning. Redaktör från starten 2004 har varit Marcus Larsson.
Det visade sig att det fanns mycket resurser på arbetsplatsen. Många som ville ge bidrag på olika sätt. Det fanns arbetskompisar som fotograferade, en som kunde göra serieteckningen. Klubbens vice ordförande Frederick Batzler var med från andra numret och skrev. Tidningen utvecklades, den blev proffsigt gjord med artiklar av olika karaktär, kåserier som Bertha, vinjetter med vad som är ”kanon” och ”kalkon” på jobbet.
– Tidningen ska knyta ihop folk på golvet, den ska vara skolande, handla om saker i folks vardag. Man ska tala om det som stått i tidningen, säger Marcus Larsson.
Han och de andra i redaktionen tycker att snacket om fackliga saker i pausrummen blivit bättre, det är mindre gnälligt och mer konstruktivt. De ingår nu i ett sammanhang.

Slut med stöd för tidningen
Tidningen har varit en stor succé. Den har lyft fram både det som fungerar dåligt och bra. Ibland har den retat upp chefer.
Från den första september kommer företagets bidrag till den – sex arbetsveckor för en person plus tryckning – att upphöra i samband med att ett nytt intranät tas i bruk. På det kommer klubben ha möjlighet att publicera en nättidning.
Men det är inte samma sak.
– Jag tror inte att en nättidning kan ersätta papperstidningen, säger Kent Wahlberg. Vi kommer att fortsätta att ge ut den.
Marcus Larsson som satt tidningen på betald arbetstid har samma inställning. Han konstaterar att han kommer att få göra mer av arbetet på fritiden. Men redan idag har alla som lämnat bidrag använt sin lediga tid till det. Så skillnaden blir inte så stor. Klubben kommer att fortsätta att trycka upp pappersversionen i 150 exemplar och lägga ut den i pausrummen.
På årsmötet i mars var de tolv kandidater till styrelsen. Det blev konkurrens om platserna. Alla kandidaterna presenterades i klubbens tidning med bild och några ord om varför medlemmarna skulle rösta just på honom eller henne.
En som blev presenterad är Susanne Andersson, som jobbat på bageriet sedan 1998. Hon är ny vice ordförande och efterträder Frederick Batzler som ska sluta på bageriet för att göra något annat.
– Det viktiga med tidningen är att den skapat en möjlighet till information åt båda hållen, säger Susanne Andersson. Det går både från medlemmarna på golvet och till styrelsen och tillbaka.
Marcus håller med:
– Vi har knutit ihop folket, förut fanns en fackstyrelse och så vi på golvet. Det är fortfarande folk som tycker olika, men det är nu mer som en grupp, säger han.
Frederick Batzler kallar det ”direktdemokrati”. Alla ska kunna delta. Förutom att ge ut tidningen har de infört något som de kallar ”fackstugor”, där styrelsen kommer till medlemmarna och lyssnar. Skälet till denna nya mötesform har till viss del med arbetstiderna att göra. Eftersom bageriet körs dygnet runt är det inte bara svårt utan helt enkelt omöjligt att samla alla på ett och samma fackliga möte.

Nästan alla är med i facket
På Pågen är nästan alla 350 kollektivanställda med i facket. Att ställa sig utanför blir därmed en markering. Det blir detsamma som att säga att man inte vill vara med i gemenskapen. Det är Kent Wahlbergs förklaring till den höga organisationsgraden.
– Om fackklubben skapar en bra gemenskap så vill så gott som alla vara med, säger han.
Det gäller också att få många att känna ansvar för gemenskapen och sammanhållningen. Att få så många som möjligt aktiva. Klubben har utvecklat en plattare organisation med särskilda grupper för studier, information, demokrati och löner.
Vid lönerevisionen har man låtit de direkt berörda delta med en representant i förhandlingsgruppen. Valet av person har inte varit knutet till förtroendeuppdrag.
– Som direkt berörd ska man också ha möjlighet att engagera sig och ge ett bidrag efter tid och förmåga, säger Frederick Batzler.