Arbetskamraternas berättelser har inspirerat Maria Hamberg, både de hon mött som livsmedels-
arbetare och metallarbetare.
En drivkraft har varit att göra arbetarna synliga. Till att börja med skrev hon noveller. Nu har hon
kommit ut med sin första roman.

[Ur nummer: 06/2008] Det har gått tio år sedan Maria Hamberg skickade in sin novell I hissen till Mål & Medel. Det var en berättelse som utspelade sig på en korvfabrik och som genomsyrades av både värme och humor. Dessutom märktes det att hon var väl förtrogen med miljön och att det hon skrev om var självupplevt. Hon hade tidigare jobbat på Gomans korvfabrik som låg på Söder i Stockholm.
Det är inte ofta som vi får den typen av noveller till redaktionen. Självklart ville vi publicera den. Jag ringde till Maria Hamberg för att berätta det. Hon var på jobbet och det slamrade rejält i bakgrunden. Hon arbetade som montör på Scania i Södertälje. Hon bad att få ringa upp lite senare från ett tystare hörn av fabriken. Det gjorde hon och blev oerhört glad när hon fick höra att vi ville publicera det hon skrivit. Hon hade inte fått något publicerat tidigare, hade skickat in texten på vinst och förlust till oss. Hon var inte bara förvånad över att vi ville publicera den utan också över att hon skulle få betalt.
– Det betydde mycket för mig att ha den här möjligheten att bli publicerad. Idag är Mål & Medel den enda fackförbundstidning som fortfarande publicerar noveller, det är verkligen synd, säger hon.
Vi möts på Folket Hus i Stockholm. Metall håller kongress och Maria Hamberg finns på plats för att signera böcker. Hon har precis kommit ut med sin första roman på Ordfronts förlag. Romanen heter Greklandsommaren. Hon har eget bokbord. Förutom romanen har hon också skrivit två novellsamlingar, På väg till natten och Någon gjorde hålen. Då och då stannar nyfikna kongress?ombud till för att prata med henne. Hon berättar mer än gärna om sin nya roman.
Huvudpersonen är Betty som jobbar med att kröka rör på en verkstad där hon är ensam kvinna. Hon är också ensamstående trebarnsmor som äntligen börjar få viss frihet då barnen flyttat hemifrån. Men det är inte helt okomplicerat. Små barn är små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Samtidigt inleder hon en relation med arbetskamraten Axel.
Mottagandet som Maria Hamberg fått har varit överväldigande. Hon talar om att det fullkomligt exploderat och boken har uppmärksammats i alla former av media: lokaltidningar, damtidningar, dagstidningar, TV och radio. Genomgående har hon fått oerhört positiva recensioner, så när som på en. Det var en skribent i Gefle Dagblad som inte alls tyckte om hennes bok utan slog ner på det mesta.
– Det kändes på sätt och vis skönt. Det är ju orimligt att alla skulle gilla det jag skrivit.
Många har dock uppenbarligen tyckt om boken. De första 2 000 exemplaren sålde slut efter bara ett par månader, vilket är mycket bra, och förlaget har nu tryckt upp fler.
Hon har också fått en hel del läsarreaktioner, många som känt igen sig i boken. Framför allt har hon fått mycket respons när hon varit ute på arbetsplatserna och pratat. De som läst boken säger att de känner igen mycket från sin egen vardag. Något som också väckt känslor är att hon skriver om en mamma som inte i alla lägen älskar sina barn.
Hon har blivit omskriven som en ny arbetarförfattare men är lite ambivalent till det epitetet. Det talas ju till exempel inte om medelklassförfattare.
– Det kan kännas lite fånigt att beskrivas som arbetarförfattare. Samtidigt är det arbetarförfattare jag vill vara och i den tradition som jag skriver. Jag vill visa att det finns arbetare, säger hon.
Hon påpekar hur lite litteratur som skrivs om arbetare och att de på så sätt blir osynliga och icke-existerande. I och med att de inte blir bekräftade så förstår de inte heller hur starka och viktiga de är.
– Att det blir synligt att man existerar är viktigt för självkänslan. I den bemärkelsen är jag gärna arbetarförfattare.
Hon är uppvuxen i Ångermanland inte långt från Skuleberget. Hon har en smittande ångermanländsk dialekt som jag hör för mitt inre när jag läser hennes roman.
– Jag har lagt mig vinn om att inte bli av med min dialekt. Den är källan till mitt språk när jag skriver. Fortfarande lever en rad ålderdomliga uttryck kvar, många gånger använder vi en annan ordföljd som gör att ord får en annan mening.
Det kan inte ha varit helt lätt att hålla dialekten intakt. Det har gått nästan 20 år sedan hon flyttade till Alby söder om Stockholm. Hon återvänder dock ofta till Ångermanland där familjen har ett litet torp som hon brukar sitta och skriva i. Hon har precis varit där, berättar hon.
– Min plan är att fara dit igen så fort jag hinner och skriva tills det blir för kallt att gå på utedasset.
Hon är redan i färd med nästa roman, åtminstone i tankarna.
– Det har tagit tid att komma igång igen. Det är otroligt energikrävande att ge ut en bok och oavbrutet berätta om sig själv.

Det kunde dock ha gått på ett annat sätt. Istället för författare så höll hon på att bli läkare. Åtta terminer läste hon innan hon bestämde sig för att hoppa av medicinstudierna.
– Jag tyckte inte om underdånigheten. Det är oerhört hierarkiskt inom sjukvården och det passade inte mig. Jag fick helt enkelt nog.
Hon berättar att hela släkten blev upprörd, lugnast tog nog hennes föräldrar det.
– Jag har aldrig ångrat att jag hoppade av läkarstudierna. Visst skulle jag gärna ha haft mer pengar men någon tjusig akademisk titel är inget som jag saknar.
Efter att ha gett läkarstudierna på båten så började hon arbeta på järnverket i Luleå.
– Det var lite av en feministgrej, jag var ju med i Grupp åtta och jag tyckte att om jag ska byta så ska jag göra det rejält. Det var kul och jag kände mig hemma från dag ett.
Det som hon kom att uppskatta mycket var alla historier som arbetskamraterna berättade för varandra.
– Jag jobbade först i masugnen. Det var ett tungt jobb och långa pass. När vi tog igen oss för att kroppen skulle vila så hade vi tid att prata. Mycket påminde det om min uppväxt och sättet att umgås runt köksbordet.
Förutom järnverksarbetare hann hon också jobba som svetsare i många år innan familjen flyttade till Stockholm. Där bytte hon helt bana och började jobba inom livs?medels?industrin, på Gomans fabrik.
– Jag jobbade i korvhallen med att spruta korv. Det var ett jättekul jobb även om det var både slitsamt, blött och kallt. Det som gjorde att jag trivdes så bra var att vi kunde prata medan vi jobbade. Härifrån har jag fått mycket material till både mina noveller och min roman.
Hon hann jobba där i sju år innan hon sökte sig vidare.
– Det hade länge talats om att korvfabriken skulle läggas ner. Min man var redan arbetslös och jag ville inte riskera att vi båda skulle bli utan jobb. Så innan nedläggningen var ett faktum så sökte jag nytt jobb och hamnade på Scania i Södertälje som lastbilsmontör.
Hon berättar att samtalen mellan arbetskamraterna var helt borta när hon kom till Scania i Södertälje. Där fanns ingen möjlighet till socialt umgänge, det var bara jobb som gällde.
– Många med tråkiga jobb löser det på olika sätt. En del har en hobby de går in för, andra lever för familjen. Gemensamt för alla är att man låtsas som att jobbet inte existerar genom att tänka på något annat. Detta är möjligt därför att jobbet sitter i händerna, man behöver inte tänka på vad man gör.
När hon stod vid maskinen började hon tänka på de personer hon mött och alla berättelser som hon hört. Så kom den första novellen till, den som hon skickade till Mål&Medel för tio år sedan. Efter att hon fått in den så började hon skicka in noveller till andra fackförbundstidningar som också kom att publicera dem.
Inte bara det att få sin novell publicerad utan också det att få betalt var viktigt. För pengarna hon fick från Mål&Medel köpte hon kläder, det minns hon.

Hon berättar att hon började skriva på romanen om Betty ganska snart efter att hon börjat på Scania. Betty har en hel del drag som Maria hämtat från sig själv.
Mycket handlar om inlevelse i Betty och hur hon tror att hon skulle ha reagerat i olika situationer. Hon har dock aldrig varit ensamstående, inte ensam kvinna på verkstad heller. Och alla karaktärer har hon hittat på. De har hämtat drag från människor hon mött i sitt arbetsliv.
– Saken var den att det började ganska många unga grabbar på Scania och jag började fundera över hur det skulle vara att ha en sådan som son, hur bär man sig åt? En del av dem var helt vidriga.
– Medan jag stod och jobbade fick jag idéer som jag skrev ner på lappar som jag hade i fickan. Det handlade om olika infall som jag plötsligt fick, till exempel att Betty skulle flytta till ny lägenhet och att sonen Peter skulle komma och våldgästa henne.
Under ett friår 2005 vävde hon samman lapparna till en berättelse. Året därpå skickade hon in boken till ett förlag.
– Jag fick synpunkter på fem A4-sidor och till att börja med kände jag mig helt sågad. Fick läsa igenom flera gånger innan jag förstod att de tyckte att det jag skrivit var bra men att de ville ha mer kött på benen. Jag behövde inte ändra något, det handlade mer om att lägga till.