Tre tjejer i Halmstad diskuterar kongressrapporten om hur Livs ska se ut i framtiden

De är unga tjejer. De har läst på. De har åsikter. De ska skriva motioner. De är rädda för att förslaget om ny organisation av förbundet är allt för optimistiskt. Deras erfarenhet säger att det är svårt att bilda en klubb på en liten arbetsplats.

[Ur nummer: 09/2008] Cecilia Jullums arbetsplats, Parrots, ligger nära flygplatsen i Halmstad.
Här jobbar 20 livsmedelsarbetare med att producera natursnacks. Tolv av dem är med i facket. Det finns ingen Livsklubb på företaget. Parrots är en del av chipskoncernen OLW, ägd av det norska storföretaget Orkla.
– Om jag bara fick med mig två arbetskompisar skulle jag bilda klubb direkt, säger Cecilia Jullum.
Inne i Halmstads ligger Krönleins bryggeri. Här jobbar Therese Nilsson, som är vice ordförande i en välfungerande klubb med hög organisationsgrad. 45 är medlemmar, endast tre står utanför. Therese sitter i Halmstadsavdelningens styrelse.
– För mig är det fackliga arbetet utanför klubben lika viktigt som i klubben, säger hon.
Några kilometer från centrum ligger Pärsons Sveriges moderna skivningsanläggning, en specialiserad fabrik inom det välkända påläggsföretaget som numera är ägt av finsk-svenska köttjätten HK Scan. Jenny Andersson är klubbordförande, men säger att hon blev det mer av tvång.
– Det var ingen annan som ville axla ansvaret. Här jobbar många ungdomar. Det är få som vill engagera sig fackligt. Endast 30 av de 70 anställda är med i facket.
En eftermiddag i slutet av augusti samlades tjejerna för att diskutera förslaget till en ny organisation av förbundet. De är pålästa, de har lämnat bidrag till den första diskussionsrundan 2006-2007. I år har de varit med och skrivit remissvar. Alla tre är med i Livs tjejsatsning och känner varandra väl.
* Hur tycker ni att arbetet med den nya organisationen har fungerat?
Therese: – Jag tycker att jag som förtroendevald har fått bra information.
Cecilia: – Eftersom jag inte har någon klubb hamnade jag lite utanför. Det var bara klubbar som skulle rapportera till avdelningen när den skrev remissvaret. Så är det ofta. Även om jag har varit involverad är det inte alltid lätt att få vara med i besluten. Mina medlemmar vet heller inte mycket om den förändring som är på gång. Det är svårt att diskutera det nya när de inte vet något om hur facket är uppbyggt idag.
Jenny: – Jag tog upp den nya organisationen på ett klubbmöte och märkte att det var svårt att få medlemmarna engagerade.
* Vad tycker ni om förslaget?
Cecilia: – Jag tycker att det läggs väldigt lite vikt på oss som är på arbetsplatser utan klubb. Ta det här med val av ombud till kongressen. En medlem på en arbetsplats med klubb har en representant per påbörjat 150-tal. Den klubblöse har en representant per påbörjat 1000-tal.
* Tanken bakom är väl att det ska öka trycket på medlemmar att bilda klubbar?
Cecilia: – Enligt stadgarna räcker det att vara tre medlemmar för att bilda klubb. Jag tror att det är svårt att tvinga folk att göra det. På min arbetsplats har det inte gått.
* Beror det på att ni har en besvärlig företagsledning?
Cecilia: – Nej, inte alls, tvärtom. Det beror på att ingen är intresserad av facket.
Jenny: – När vår klubbordförande slutade var det ingen som ville ta på sig uppdraget. Jag var försäkringsrådgivare och insåg att om vi skulle ha någon klubb så var jag tvungen att göra det.
* När var det?
Jenny: – För två år sedan.
* Har det gått bra? Har du vuxit med uppgiften?
Jenny: – Ja, det har jag. Man måste lära sig. Att vi har en fadder i avdelningsstyrelsen är ett stort stöd. Jag gör bara enkla löneförhandlingar själv. För mer komplicerade förhandlingar tar jag hjälp utifrån av ombudsmannen.
Therese: – Alla som sitter i avdelningens styrelse är faddrar åt klubbar och medlemmar i mindre företag som behöver stöd. Jag sitter ju i styrelsen och är fadder åt två företag.
Jenny: – Fadderverksamheten har betytt mycket. Vad händer med en sådan sak i den nya organisationen. Kan den finnas kvar?
* Jag får ställa frågan till ledningen. Vad gäller verksamheten ersätts ju avdelningarna av regioner. Tycker ni att förslagets indelning i fem regioner är bra?
Cecilia: – Ja, det tycker jag. Vi har redan mycket utbildning ihop med avdelning 1 och 17. Man känner igen folk. Det känns bra. Avstånden är heller inte så stora.
Therese: – Det som är bra i förslaget är att man försöker utnyttja de nya kommunikationsmöjligheterna som internet erbjuder. Jag tror att man kan spara mycket pengar på det sättet.
* Hur blev du facklig aktiv?
Therese: – Jag ville förbättra arbetsmiljön. I sex år var jag huvudskyddsombud, men nu har jag avsagt mig uppdraget eftersom jag inte tycker att vare sig företaget eller medlemmarna är tillräckligt engagerade eller samarbetsvilliga.
* Var det en protest?
Therese: – Man kan väl säga att det var en tyst protest. De måste själva vilja ha en bättre arbetsmiljö. Den viljan uppfattade jag inte, vare sig hos företaget eller arbetskamrater.
* När du har trätt tillbaka leder det till att någon annan känner sig manad, att någon så att säga ”växer lite”, för det behövs ju?
– Vi får se. Vi har haft en jobbig period med många omstruktureringar.
Cecilia: – Anta att man lyckas få ihop tre personer så att man kan bilda klubb. Man är ju ändå långt ifrån mogen att vara lokal facklig part.
* Varför tog du på dig uppdraget som arbetsplatsombud?
Cecilia: – Jag söker utmaningar. Jag ville ha något mer att göra, mer engagemang än vad jobbet som sådant kunde erbjuda.
* Hur tycker du att det fungerar utan klubb?
Cecilia: – Det går bra. Mitt problem är diskussionen. Att hela tiden vara ensam om att argumentera för facket är jobbigt. Det har en tendens att ta över samtalet med arbetskompisarna. Man behöver någon som kommer utifrån . Jag tror att det bästa är att medlemmarna går en facklig grundutbildning. Jag har talat med dem om den möjligheten. De kan gå tre dagar med betalning. Men de vill inte gå utbildningen.
Jenny: – Vi är dåliga på att föra fram vad facket gör. Det som står i avtalen. Ta bara en sådan sak som rätten att lämna linjen för att gå på toaletten.
Cecilia: – För att föra en diskussion om facket behöver man känna till grundtankarna, annars blir det bara en massa vulgära påståenden som att ”Facket snor mina pengar”.
* Tror ni att det nya förslaget kommer att stärka er?
Cecilia: – Jag tror att de flesta förstår att man måste förändra organisationen som den ser ut idag. Det är färre medlemmar. Den är hundra år gammal. Men jag är osäker på om förslaget är rätt väg. Jag känner mig utelämnad. Kommer vi att kunna behålla fadderverksamhet? Det är bara ombudsmännen och de regionalt förtroendevalda som
nämns. Nu har jag möjlighet att använda mitt eget nätverk. Jag ringer till exempel Therese och frågar henne. Jag är rädd för att det blir svårt att få folk att engagera sig på de klubblösa arbetsplatserna.
Jenny: – Om avdelningarna tas bort finns det en risk för att klubbarna i de stora koncernerna kommer att få mycket att säga till om.
Cecilia: – Det finns en fara för ”företagsfacklig röstning”.
Therese: – En viktig fråga är vem som ska bestämma över pengarna. Här i Halmstadsavdelningen har vi haft brännboll varje år. Vi har haft god ekonomi. Om vi vill fortsätta med en sådan dag blir vi då tvungna att ansöka om pengar uppifrån. Det känns inte bra. Det känns toppstyrt.
Cecilia: – Det finns en fara för att flexibiliteten försvinner.
Therese: – Jag tror också att det finns en stor risk för att vi tappar fackligt engagerade när vi upplöser avdelningarna. Det säger ju sig självt att det blir färre fackliga uppdrag om man slår ihop tre avdelningar som var och en har en styrelse och ett eget repskap till en enda region. Jag tror även att engagemanget utanför klubben är viktigt. Det innebär nya utmaningar.