[Ur nummer: 09/2008] Snopet känns det allt.
Precis som varje år. Var det inte mer? Är det slut redan?
Det finns de som säger att de minns sin barndoms somrar som en enda oändlighet av tid. Eviga smultron på strån, blommande ängar, råmande kor, ljumma hav och badsjöar. Det gör inte jag. Jag minns att man hela tiden visste att det snart skulle ta slut, att det åskade mycket och att man plötsligt en söndagskväll tog på sig examensklänningen som hade förlorat sin glans och redan blivit lite kort eftersom bomullstyget krympt i tvätten, satte sig på sista bussen till stan från sommarstugan med en bunt astrar till fröken i famnen och tänkte: Var det inte mer?

Då hade man redan länge fattat att det snart var slut. Dummare var man inte. Det var mörkt om kvällarna och kallt om nätterna, papporna hade börjat jobba för lika länge sedan som jordgubbslanden och hallonsnåren hade plundrats på de sista bären. Det fanns helt enkelt inget mer att hämta av sommaren.

Och det var lika snopet varje gång. Precis som nu. Innan man vet ordet av dimper det ned julkort med beklaganden om att det inte blev av att ses i somras! Blev det inte? Nej, just det, inte den här sommaren heller.
Vi hade ju tänkt, men först var barnen för små, sen hade vi så fullt upp, och sen, ja, så ville de inte, men sen hade vi faktiskt tänkt, det hade vi, men då åkte de inte gratis på tåget längre och i år var ju två borta så jag hälsade på dem i stället …men förresten, sa vi verkligen den här våren att vi skulle ses i sommar?
Nej, just det, det är ett par år sedan. Och det känns ju också lite snopet. Att man till och med slutat säga!

Extra snopet blir det förstås såna här somrar när värmen plötsligt bara tar slut. Pang. Ena dagen orkar getingarna knappt kravla mellan ölglaset och pizzan på uteserveringen, luften dallrar av avgaser och solheta tallbar och glassen har börjat smälta innan man fått av papperet. Nästa morgon femton grader, storm och hällregn. Balkongblommorna säckar på tre timmar. Slut! Ajö, packa in möblerna innan de också ruttnar. Ingen kommer att sitta där mer ändå.

Och extra snopet blev det förstås med OS mitt uppe i alltihop. Hade augustinätterna varit heta och regnet kommit i form av medaljer i stället för femtimmarsskurar så hade det liksom tänjt ut själva sommaren. Då hade man nog suttit där med öppen balkongdörr ut i stjärnnatten och jublat och struntat i morgondagen. Nu kunde man lika gärna somna till skyfallets rytmiska dunk mot balkongräcket. Bättre om OS var i juni. Juni är liksom mindre snopen i sig själv. Den tar slut men det kommer annat efter. Inbillar man sig i alla fall. Vartenda år!
Något som kan få sommaren att kännas lite mindre snopen är en valrörelse. Då tar det liksom fart igen precis när balkongblommorna säckat och skolklockorna ringt in. Man kunde kanske ha något litet val varje höst. Bara för att pigga upp. Inte precis riksdagsval men det finns väl alltid något som man kan välja eller välja bort. Men det skulle förstås riskera att bli lite snopet det också. I längden.

Om man till exempel ett år skulle få välja väg?tullar i en huvudstad för att man trodde att det skulle minska biltrafiken och så visar det sig att det byggs nya vägar för pengarna. Liksom i förbifarten. Då kanske man inte alls tycker det är så kul att välja nästa gång. Då kan lika gärna sommaren ta slut och hösten börja som den brukar, hur snopet det än känns.