[Ur nummer: 11/2008] Boktitel: Nattfåk
Författare: Johan Theorin
Förlag: Wahlström & Widstrand

l Johan Theorins debutroman Skumtimmen var en av förra årets bästa i ett kvantitativt fett men kvalitativt magert utbud av svenska deckare.
Listigt knöt Theorin ihop det förflutnas illgärningar med nutidens i en originell och spännande öländsk intrig. Romanen befolkades av människor lika ödsliga som alvaret i dimma och deras sorgliga historier berättades på ett utmejslat språk, befriat från genrens värsta klyschor.
Relationerna mellan människorna skildrades på allvar; inte på nivån frågespalt-i-veckotidning eller lär-känna-dig-själv-bok, som i alltför många svenska deckare.
Förväntningarna på uppföljaren Nattfåk är därför höga. Theorin infriar dem. Oförrätter, ond bråd död och girighet i det förflutna påverkar händelseutvecklingen också i den nya romanen, som har starka drag av skräckromantik och spökhistoria.
Den ruskiga berättelsen handlar om hemskheter som drabbar en ung Stockholmsfamilj. De har lämnat huvudstaden och på norra Öland flyttat in i ett 1800-talshus, byggt av vrakdelar och timmer från ett gammalt kapell. Där spelar döden och de döda huvudrollerna. Och fåken: vinterns obevekliga stormar som driver snön framför sig, förlamar landskap och människor.
Mordhistorien, det finns en sådan, är en del av en större helhet som handlar om att människan är ett rö för vinden och livet kort. Allt levande och dött, det som har skett och det som ska ske, bildar kedja.
Det är snyggt gjort!