[Ur nummer: 11/2008] Olof Palme häcklades en gång i tiden för att han inte hade en aning om priset för en liter mjölk.
Jag tyckte det var lite fånigt. Tyckte han var lite mesig som inte sa till de där tjatiga tanterna att ge sina ungar vatten till maten, det var både nyttigare och billigare. Kanske var det därför han inte visste exakt, för att man inte drack så mycket mjölk hemma hos Palmes.
Skillnad är det med Maud Olofsson. Inte för att jag vet något om hennes mjölkkonsumtion. Och vill inte veta heller. För nu handlar det inte om mjölken utan om a-kassan. Maud fick i en radiointervju frågan om hon visste hur mycket en industriarbetare som förlorar sitt jobb tappar i månadsersättning. Och näringsministern svarade att det hade hon ingen aning om! Inte den blekaste ens när hon fick tänka efter.

Då slingrade hon sig i stället. Sa att man inte skulle haka upp sig just på a-kassan. Den var ju inget man skulle leva på. Vilket väl en och annan insett för länge sedan. Men det var inte så hon menade. Nej, sa hon, meningen med a-kassan är att den bara är något man har när man ”väntar på att gå från ett jobb till ett annat”. Som en slant till fikat i kön på arbetsförmedlingen ungefär. Det där sista sa hon inte men det är bilden hon målade upp. Många tiotusentals människor som väntar en liten stund på väg mellan fabrikerna. Och aldrig hinner märka de förlorade tusenlapparna. Så att säga aldrig hinner sätta på vattenkranen. Eller fundera på låneräntorna. De tas om hand väl i den där kön också, sa hon. Massor med hjälp och vägledning. Jag fattade aldrig hur hon menade. Gratis Sverigekartor och soppkök?
Fast jag vet inte, kanske tror hon egentligen inte alls på det hon säger, Maud. Kanske har hon precis som Palme en viss aning. Men hennes lösning är inte vatten till maten. Hon är väl bonddotter? Nä, receptet heter Starta Eget. Bli sin egen lyckas smed. Eller ysteriarbetare. Inte vet jag hur hon tänkt det heller.

Eller jo, jag anar. På dotterns skola måste alla elever sista året starta låtsasföretag enligt mottot: ”Det är inte så noga vad ni säljer bara det går runt”. En Svenskt Näringsliv närstående organisation fungerar som lekledare, släkt och vänner luras att satsa riskkapital. En bra övning för framtiden, hävdade skolan när dottern vägrade. Härlig framtid att förespegla ungdomen: ”sälj vad skit som helst bara det lönar sig”. Råkapitalism har jag för mig det stavas.

Redan nästa år kan kanske ett par av hennes klasskamrater få del av ett annat bete. Studieförbunden har just fått fem miljoner av Maud och gänget för att hjälpa invandrarkvinnor starta eget. Utan att direkt ha bett om det. Varken kvinnorna eller folkbildningen så att säga. De visste väl inte sitt eget bästa.
Det kan vara svårt att få ihop hur den där världen ska se ut som Maud målar upp. Med alla de tusentals små företagen. Vilka som ska köpa och var de i sin tur ska få pengar till det. Men kanske har hon en djupare tanke. Om ett mysigt samhälle där alla blir underleverantörer till varandra i stället när fabrikerna ligger utanför kartan. Byter tjänster och gentjänster. Man kanske inte ens behöver några pengar att betala mjölken med. Man kanske skaffar en ko.

Eller så är det som med a-kassan?
Hon har faktiskt ingen jäkla aning!
Hur det gick med dottern och hennes företagande?
Jag sa ju att hon vägrade. Det måste finnas sådana som bygger motståndsrörelser också. Annars går världen under.