”…även fromma
inrättningar och
själafrälsare är petiga med vilka gåvor de tar emot…”

[Ur nummer: 04/2009] Ibland fattar man inte förrän efteråt vilken tur man har haft.”Du vet den där vägen ni åkte på, den rasade dagen efter. Rakt ned i havet.” Kul.
Det där gäller förstås även vardagshändelserna. Så när svärmodern gick ur tiden tänkte jag aldrig på röjningen som något stort problem.
Hennes lösöre var begränsat och enkelt för en rådig och osentimental person att dela i högar; spara och slänga. Skaffa plastsäckar, tejp och snören, knôka ned allt lagom smått i slänga-säckar, försluta ordentligt så att inget barnbarn med habegär, även kallat nostalgi, kunde och snoka. Det gjorde det ändå, petade och mumlade om rivjärn. ”Inte sett. Borta.” sa jag kallsinnigt medan jag använde kroppen som levande sköld mot alla fyrkantiga utbuktningar. Jisses, det där järnet såg ut att vara köpt på kupong under kriget, det hade inte haft rivkraft sen Kubakrisen.

Men nej – jag var inte bara hård och skoningslös. Då skulle det inte fortfarande ha stått ett handtäljt brevställ i form av en orre i vår bokhylla.

De större sparasakerna delade de två syskonen raskt upp. Chiffonjé på ett flak, piano på ett annat. Sen hamnade mäklaren tursamt i klammeri med sin hustru. Utslängd, säkert på goda grunder, hans blick var åt det spanielvåta hållet som man inte gifter sig med men lätt luras att köpa hus för dyrt av. Nu kastade han den trånande mot rankt köksbord, pinnstolar och enkelsäng med masonitbotten. Bad att få. Till och med badkaret tog han med till sin i hast ordnade etta. Jag vet inte vad han skulle med det gamla sunkiga karet, men vi var glada eftersom husköparen ville ha bort det. Gissar att någon granne skvallrat om att svärmoderns hjärta slutat slå just där.
Så trodde jag förstås det skulle vara. Lite plock och sedan bara att sprida orrarna i hemmen och dela pengarna som blivit över när mäklaren tagit sitt. (Han nöjde sig inte med karet.)

Man fattar inte förrän efteråt. Till exempel nu, när även min moder gått ur sin långa tid. Efterlämnande sig större högar än den rådigaste skulle bemästra på veckor. Men inget hus och sålunda ingen behövande mäklare.
”Ring en dödsbohandlare!”föreslog brodern på avstånd. Och berättade om kompisen i branschen som gjort sig en hacka på ett lumpbo där hon hittat åtråvärda samlingar av 50-talsporr och sålt på nätet. Det senare var så att säga helt out of topic men vi förklarade tålmodigt att dödsbohandlare köper just hela bon, inte såna där anhöriga redan varit och norpat.
Dödsbohandlare känner doften av nedplockade kristallkronor, ser konturerna av bortforslade talgdankar och eldad porr. Så den som ändå tillkallades vände i stort sett i dörren. Mumlandes ”behåll ni er skit för er själva!” Senaste rapport från systern som av geografiska skäl ålagts störst rådighet är att även fromma inrättningar och själfrälsare är petiga med vilka gåvor de tar emot till sina loppbutiker.
Alltihop är näthandelns fel. Diverse block och torg där det går att köpa precis vad som helst. Vem vill släpa hem en nedsutten antikvitet med kattrevor i plyschen när man kan få ett helt möblemang med prislappen kvar och revorna vända bakåt i bild för några hundralappar genom ett enda klick?

Modern funderade faktiskt på näthandel. Hon borde fått en dator medan tid var. Suttit och klickat iväg matserviser och urnor med herdinnor i stället för att gräma sig över att barnen inte hörde av sig.
Gjort av med pengarna eller lagt dem i högar till barnbarnen.
Det är nåt att tänka på medan man har dem
i livet, mödrarna.
Och prylarna?
Står i dubbla led hos systern och väntar på bättre tider. Hon har i alla fall dator. Samt rådiga barn. De kommer säkert att skaffa säckar, tejp och snören i tid.