Trots kristiderna – på Klädesholmen Seafood är det högsäsong året runt!

Solen skiner över Klädesholmen, inte bara denna dag utan året runt. Det går bra för öns konservföretag. Sill hör sommaren till men säljer minst lika bra året runt.

[Ur nummer: 07/2009] Klädesholmen är en liten ö utanför Tjörn. Det är en idyllisk miljö. Husen ligger tätt, omgivna av grå klippor och blått hav.
Förr var det konservindustrin som helt dominerade ön. Idag är det sommargäster och turister som gör det. Under sommarmånaderna sker en ren invasion. Många passar på att handla sillkonserver som producerats på ön. Förr fanns här 26 små konservfabriker. Sedan 2002 finns dock bara ett företag kvar, Klädesholmen Seafood, sedan de fyra små kvarvarande familjeföretagen Alax, Bråse, Klockbojen och PK Konserver gått samman.
Siv Cleve-Hilmersson är en av dem på ön som följt utvecklingen inom branschen på nära håll. Hon har jobbat i produktionen sedan 1965. En händelserik tid, inte bara det att företagen blivit allt färre, det har också varit en dramatisk teknikutveckling. Det manuella arbetet med sill- och ansjovisberedning har i stort helt ersatts av maskiner. Många jobb har rationaliserats bort. Sivs första arbetsplats har förvandlas till museum, vilket säger en hel del om hur mycket tiderna förändrats.

Föräldrarna var med i Livs
Siv gick redan som ung med i facket och är sedan tio år tillbaka klubbordförande. Även hennes föräldrar var aktiva inom Livs. Hennes mamma jobbade också inom konservindustrin.
– Jag fick tidigt höra att jag skulle vara medlem i facket för att klara mig. Ungdomar i dag verkar tyvärr tro att de är födda med kollektivavtal, att det inte är något som de måste slå vakt om. De tror att de får alla förmåner ändå, säger hon och fortsätter:
– De ska veta att det inte är lätt att få ut några lönehöjningar. Vår arbetsgivare håller hårt i pengarna. Vi får bara ut det som avtalet säger. Vi har lyckats att höja för dem med lägst lön men det har inte inneburit att företaget skjutit till några extra pengar. Det har gjorts inom ramen för den lokala potten. Det är inte så lätt att förhandla med personer som du känner väl och är kompis med.
Den här dagen jobbar hon med att producera ansjovis till restauranger och storhushåll. Det sker i före detta PK Konservers lokaler som ligger precis vid brofästet. Man skulle kunna tro att tiden runt midsommar är den mest hektiska men så är inte fallet.

”Man drar in på annat”
– Det är högsäsong året runt för oss, konstaterar hon.
Krisen som alla talar om märks inte här.
– Det verkar som att människor äter mer sill nu än de gjorde innan, även kaviar säljer bättre än tidigare. Jag tror att man drar in på annat om man får det dåligt ställt, dessutom är sill nyttigt, understryker Siv. Det här är mat som är bra för hälsan och en naturlig produkt utan tillsatser.
De är cirka 30 anställda i produktionen. Kvinnorna jobbar i stor utsträckning deltid. De jobbar fyra dagar i veckan och är lediga fredagar.
Siv säger att detta varit mer regel än undantag och något som de flesta önskat.
– Det har varit ett sätt att locka kvinnor till branschen att erbjuda dem möjlighet att jobba deltid, berättar hon.
På frågan hur de klarar detta ekonomiskt svarar hon att det var lättare förr när de jobbade på ackord, då tjänade de mer. När den nya tekniken infördes försvann mycket av det manuella inslaget och därmed också ackordet och lönen blev lägre.
– Själv förlorade jag inte så mycket, jag var inte så snabb, men andra förlorade en hel del.

Männens arbete värderas högre
Det har varit lite av en omvänd resa. Idag värderas männens arbetsuppgifter högre än kvinnornas, männen tjänar generellt sett 5-6 kronor, ibland en tia, mer i timmen.
– Man kan lugnt säga att vårt jobb är uppdelat i mans- och kvinnojobb. Det försöker vi komma till rätta med från klubbens sida. Vi försöker att få en ändring till stånd när det gäller arbetsuppgifterna och att våra jobb ska värderas upp.
När den nya tekniken infördes försvann mycket av handarbetet och ackordet. Det är dock på väg tillbaka, men bara i liten skala. Det handlar då om lyxvarianten av sill där fina sillbitar plockas ut och läggs in för hand.
En av dem som skär sill för hand denna dag är Ann-Kristin Andersson. Hon ser mycket koncentrerad ut där hon sitter vid bordet framför en hög med ansjovis. Det visar sig att hon lyssnar på en bok, Vindarnas ö av Elisabet Nemert.
– Eftersom vi måste ha öronproppar här ute på grund av bullret så brukar jag passa på och lyssna på böcker. Jag har i stort sett aldrig läst en bok men lyssnar på dem gör jag. Jag försökte lyssna på musik medan jag jobbade men det gick inte alls.
Ann-Kristin Andersson har jobbat på företaget i 40 år, är kusin till Siv som började något år före henne.

Nytta av gamla yrkeskunskaper
– Hon gick inte nio år i skolan men det gjorde jag, förklarar Ann-Kristin.
Hon är 58 år och jobbar bara halvtid, är sjukpensionär på den andra halvan. Hon konstaterar nöjt att hon fått användning av sina gamla yrkeskunskaper.
– Gaffelbitarna är tillbaka. Det känns som ett riktigt jobb att skära till dessa. Vi rensar dock inte fisken som vi gjorde förr. Den kommer färdigrensad.
Hon berättar hur de som mest var 24 personer som satt och skar sill utmed två bord. På den tiden kunde de prata med varandra, men det går inte längre. Vågstationen intill bullrar något förskräckligt och jag måste tala väldigt högt för att Ann-Kristin ska uppfatta mina frågor.
– Det var många som sades upp när den nya tekniken infördes. Tack vare att jag jobbat så många år så fick jag vara kvar, berättar hon.

Automatisk vägning av sill
De började rotera i och med den nya tekniken. Innan hade de suttit still på ett ställe. Hon pekar på vågen som automatiskt lägger sill i stora plastburkar, ett arbete som tidigare gjorts för hand.
Hon bor på ön och har fem barn varav tre arbetar på fabriken.
I ett angränsande rum står hennes döttrar Sofia Andersson och Emma Andersson och packar kaviartuber som går på export till Tjeckien. Sofia är liksom sin mamma medlem i facket medan Emma valt att stå utanför. Något som de inte vill orda så mycket om.
Sofia brukar gå på mötena men har i övrigt inte så mycket tid över för fackligt arbete. Hon har tre barn: 3, 7 och 12 år gamla. Hon har jobbat på fabriken sedan 1996 och är en av de många kvinnor som jobbar deltid.

”Vill jobba heltid”
– Jag skulle gärna vilja jobba heltid men det går inte då produktionen bara är igång måndag till torsdag, säger hon. Det är mest herrarna som jobbar på fredagarna. Det sitter i väggarna, långt inne i dem. Det börjar dock sakta ändra sig. Det finns nu även tjejer som har tagit truckkort, det förekom inte tidigare.
Innanför rummet där systrarna Andersson packar tuber blandar Martina Andersson till själva kaviaren. Hon påpekar att hon trots samma efternamn inte är släkt med systrarna i rummet intill, inte med någon annan på fabriken heller.
Hon började jobba på företaget för fyra och ett halvt år sedan.
Hon konstaterar att det under hennes tid varit ganska så könsuppdelat inom företaget men att det sakta blivit bättre.
– Det jobb jag gör idag är det en kille som gör i vanliga fall. Jag har för första gången fått hoppa in här. Det känns bra även om det är lite nervöst, jobbet är lite tyngre än det jag annars brukar göra. n