Entusiastiskt insatsgäng hjälper till att väcka liv i fackklubben på Scan

– Vi har medlemsmöten, men det är inga som kommer. Vi behöver göra något. Det är inte många som står utanför, tvärtom. Vi har bara en oorganiserad, men det behövs mycket mer engagemang, säger Rasmus Magnusson, som jobbar i utlastningen på Scan i Visby.

[Ur nummer: 12/2009] Slakteriet ligger bredvid gamla Flextronics som ska byggas om till shoppinggalleria och Friskis & Svettis.
För tre år sedan kom beskedet om att styckningen i Visby skulle läggas ner. Den dåvarande Livs-avdelningen manade till kamp för Gotland. Slakteriarbetarna ville att de lokala ägarna på ön skulle träda fram och ta sitt ansvar, så att det äntligen blev lokal gotländsk produktion med slakt, styckning och förädling, men det gick inte. Styckningen flyttades och 60 jobb försvann.

Multijätte bildades
Några månader senare såldes hela Swedish Meats till den finskägda slakterikoncernen HK Ruokatalo och multinationella HK Scan bildades. Och så har centraliseringen fortskridit. För några månader sedan kom beskedet att slakteriet i Visby stod på listan för försäljning.
– Förlusten av styckningen var mycket smärtsam, säger Rasmus. Det var halva styrkan som fick gå. Många av dem som slutade kunde mycket om försäkringar och fackligt arbete. Fortfarande märks spåren av den åderlåtningen.
Så vad gör man? Framtiden ser inte direkt lysande ut. Den fackliga verksamheten behöver väckas till liv. Det finns ingen som riktigt orkar ta i det.
Rasmus tog helt enkelt kontakt med det som i gamla Linköpingsavdelningen kallades ”insatsgänget” och som i den nya organisationen valt den lite militärt klingande beteckningen ”Regionala insatsstyrkan”. Så värst militära är de inte, snarare motsatsen.

”Lättare att komma utifrån”
Det är Ken Clignez från HK Scans slakteri i Linköping och Christer Viman från Arla Foods mejeri, som åker ut till arbetsplatser och talar om vikten av att värva nya medlemmar, men framförallt om hur det går till att bilda klubbar eller väcka engagemang i de som finns.
– Det kan vara lättare med några som kommer utifrån, säger Rasmus. Vi använder oss av utvecklingsavtalet, UVA, som ger rätt till minst fem timmars tid för fackliga samtal per medlem och år.
I Visby erbjuds slakteriarbetarna medlemsutbildning i hela tre dagar. Under november går produktionen ner på slakteriet och det ger fackklubben möjlighet att ordna utbildningen. Det blir tre måndagar i rad.

Ovant att sitta still
Detta är den första måndagen och slakteriarbetarna sitter runt det avlånga bordet i slakteriets styrelserum.
De är lite ovana vid att sitta still, men är ändå beredda att lyssna på ”ungdomarna från Linköping” och kanske slänga käft, för det handlar om åsiktsutbyte. Det ska inte vara ensidig kommunikation.
Först handlar det om de stora frågorna, den borgerliga regeringen och de försämringar som gjorts vad gäller a-kassan och arbetsmarknadspolitiken. De borgerliga gjorde vad de lovade, ändå menar en slakteriarbetare att politiker bara ljuger.
– Tja, säger Christer. Det är väl ingen som tror på moderaternas förvandling till ett arbetarparti.
– Vad säger ni om att Mona Sahlin sagt att pensionsåldern måste höjas till 67 år? fortsätter samme man.
– Det hon sa rörde välfärden och vad som krävs för att upprätthålla den. Men Mona Sahlin är inte partiet. Vi har en ideologi och historia som går långt tillbaka. Det handlar inte om Mona eller Reinfeldt. Det är bara vad media vill få oss att tro.
Det politiska samtalet väcker ingen riktig debattlusta. Ulf Knutas säger att han fick välja mellan att ta en semesterdag, städa på tarifflön eller gå den fackliga medlemsutbildningen.
– Jag valde den fackliga utbildningen, säger han.
Slakteriets framtid är osäker. Det är egentligen ganska frustrerande för slakteriarbetarna, för det finns en given idé som aldrig har fått prövas och det är att göra kvalitetskött, riktigt bra och välhängt sådant, och sälja det med hjälp av dess gotländska ursprung. Den idén tror Ulf Knutas och många av de andra på.
Efter diskussioner i smågrupper är det åter samling i styrelserummet och det är då det tänder till. Debatten kommer när frågan ställs om klubben, deras egen fackklubb. Vad händer med den om ingen går på mötena? Om ingen bryr sig? En besvärlig röst säger att det inte behövs någon klubb. Den är ändå helt körd.
– Jag har under 33 år inte sett en förhandling som lett till något. Exakt vad är det klubben ska förhandla om? Lönepotter? De läggs ju ut generellt. Arbetstidscheman? De bestämmer ju i varje fall företaget.
– Det enda som märks med att ha en fackklubb är att tre personer fattas på slaktlinjen. Vad gör dom? De åker på kurser och festar.
Det är en åsikt, som ger en lång och bitter eftersmak. Den sätter igång motreaktioner både från Ken, Christer och andra deltagare.
Att ge upp klubben? Hur smart är det? Vem ska se till att de som är i behov av rehabilitering verkligen får det. Och vem ska hålla koll på att avtalet verkligen följs på slakteriet. Att löneökningarna betalas ut.
– Ska Livs ledning, Hans-Olof Nilsson, göra det? frågar Christer.
– Ja det får han väl göra, säger den bittra rösten.

”Går inte att komma undan”
Och hur ska det gå till? Det är ju inte ens möjligt med samliga ombudsmän eller arbetsmiljöverkets inspektörer. Den dagliga kollen kan ingen annan än de fackliga medlemmarna och deras representanter ta ansvar för. Det går inte att komma undan frågan om fackklubben.
– Ni har tre måndagar att diskutera den. Det är nu eller aldrig, säger Rasmus.