Att få ett barn med Downs syndrom väcker många motstridiga känslor, enligt författaren Gunilla Linn Persson.
I sin nya bok skildrar hon hur mycket kärlek en sådan relation också ger.
– Idag kan jag inte tänka mig livet utan min Märta, säger hon.

[Ur nummer: 01/2010] När Gunilla Linn Persson blev gravid vid 41 års ålder valde hon att inte göra något fostervattensprov. Hon ville behålla barnet hur det än blev. Det är nu elva år sedan hon fick dottern Märta, som föddes med Downs syndrom.
– Det var chockartat, även om jag tagit ett medvetet beslut. Jag har haft mycket tankar och känslor och nu var jag mogen att skriva om det, säger hon.
I boken Eskil: Riddaren av syrénbersån (Wahlström & Widstrand) berättar Gunilla Linn Persson om Karl-Astrid och maken Bernhard, som äntligen lyckas fullborda en graviditet.

Vägrar lämna bort sitt barn
De väntar sig en liten Birger, en kille som ska kunna springa runt och leka på gården. Istället får de en pojke med Downs syndrom, en Eskil. Boken utspelar sig på 50-talet, och på sjukhuset råder man därför föräldrarna att lämna bort pojken. Men Karl-Astrid vägrar.
– Den tiden var en brytpunkt. Under en lång tid hade föräldrarna lämnat bort barnen, men under 50-talet började de revoltera mot det. Idag är det självklart att barnen ska bo med sin familj. Men Gunilla Linn Persson tycker ändå att det pågår en klappjakt mot foster med Downs syndrom. Och fortfarande visar vårt språk ett förakt mot svaghet, menar hon.
– Vi säger: ”han är så stark, frisk och duktig”. Så får man ett barn som inte uppfyller det där. Det är en stor svårighet att lära sig älska det barn man fått.

Pigg, glad och social
Men Gunilla Linn Persson vet nu att man istället får så mycket annat. Hon upplever varje dag med Märta som ett äventyr. Märta är pigg, glad och social, och går gärna fram till folk på stan för en pratstund.
– Vissa svarar och tycker det är jättekul, de är förvånade över att det går så bra. Andra bara går därifrån och försöker inte ens kommunicera. Jag hoppas fler ska våga stå kvar, säger Gunilla Linn Persson.
Själv är hon tacksam över all den kärlek hon får av Märta. Och hennes nya bok präglas framförallt av en varm, positiv känsla, nästan en sagoton.
– Jag ville inte skriva en tungfotad bok om handikapp, utan något man kan njuta av, samtidigt som man också får en lite större förståelse, säger hon och avslutar:
– Det handlar om människovärde. Som jag upplever det är Märtas människovärde absolut.