Arbetsgivarna i Livsmedelsföretagen, Li, har i årets avtalsrörelse kommit med ett nollbud, som inte går att beteckna som något annat än ett skambud.

[Ur nummer: 02/2010] Skälet man anger är de stora svårigheter som såväl företagen som landets ekonomi drabbats av. I de krav som överlämnats skriver Li att avtalsrörelsen genomförs i en extremt djup lågkonjunktur och återhämtningen kommer att ta lång tid och bli ansträngande. Li menar att läget skiljer sig dramatiskt från avtalsrörelsen år 2007.

Men om man får tro finansdepartementets nya prognos, som presenterades av finansminister Anders Borg (M) den 27 januari, är läget inte alls så hopplöst. Enligt prognosen utvecklas svensk ekonomi starkare än väntat. Arbetslösheten kommer inte att fortsätta att öka. Den kommer att minska de kommande åren. Sammantaget bedöms BNP i Sverige öka med 3,0 procent 2010, vilket är en procentenhet högre än prognosuppdateringen i november.

Två helt olika verklighetsbilder målas upp med några veckors mellanrum. Varför det blir så är ganska uppenbart.
Arbetsgivarna inom livsmedelsindustrin vill måla en så mörk bild som möjligt för att hålla nere lönerna för landets livsmedelsarbetare i avtalsrörelsen.
Den moderatledda regeringen vill i sin tur måla en så ljus bild som möjligt av landets ekonomi och sin politik för att vinna röster i kommande val.
Livs är inte heller någon opartisk aktör. Organisationens mål är att förbättra villkoren för landets livsmedelsarbetare. Frågan är om de krav som Livs för fram är verklighetsförankrade och välunderbyggda.

Livsmedelsindustrin har inte drabbats på samma sätt som övrig industri av lågkonjunkturen. Eftersom många företag går med vinst finns det utrymme för löneökningar. Dessutom finns ett ekonomiskt samband som säger att mer pengar i plånboken hos landets löntagare leder till ökad efterfrågan vilket i sin tur leder till ökad produktion och ökad sysselsättning.
Livs krav på 2,6 procent i löneökning förefaller mot denna bakgrund inte orimligt.

Det är mer än vad man kan säga om direktörernas löneökningar de senaste åren. De verkar inte själva ha påverkats det minsta av den ekonomiska krisen.
Enligt LO-tidningen har industriarbetarnas löner ökat med 22 procent mellan 2002 och 2008 medan direktörernas stigit nästan fyra gånger så snabbt, med 84 procent. En genomsnittlig årsinkomst för en vd var 8,8 miljoner kronor 2008, det är 33 gånger mer än vad en industriarbetare tjänar.

Arbetsgivarna har inte bara kritiserat storleken på löneökningen som Livs kräver. De har också reagerat på den modell för lönebildning som Livs lagt fram, att hela potten ska fördelas generellt till samtliga arbetstagare på avtalsområdet om inte de lokala parterna kommer överens.
Krav på generella löneökningar fick arbetsgivarna att resa ragg. I ett pressmeddelande framförde man att detta är en syn på lönebildning som kastar arbetsgivarna decennier tillbaka i tiden. De vill istället att så mycket som möjligt inklusive lön ska göras upp lokalt, det vill säga i lokala förhandlingar vid respektive företag under fredsplikt.

Arbetsgivarna har också avvisat Livs krav som rör trygghet och utveckling i arbetet samt jämställdhet. Arbetsgivarna menar att Livs krav är ansvarslösa, saknar kontakt med verkligheten och skulle innebära en allvarlig försämring av företagens villkor. Frågan är vem det är som saknar kontakt med verkligheten?