Är detta människoföda? Är det någon näring i? Det sa fadern om allt nytt.

Året var 1959. Eller möjligtvis 1960. Platsen barndomshemmet. När kaffekalaset nådde till de mjuka kakorna pekade fadern stolt och förkunnade för sällskapet runt bordet:
– Den har jag gjort själv!

[Ur nummer: 02/2010] Svågrar och svägerskor, framförallt svägerskor, tittade förundrat på faten. Den saftiga pepparkakan som modern gjorde med sådan omsorg, lingonen fick inte vara för söta, grädden inte för sur. Den pösiga sockerkakan. Var det den han gjort?
– Just det! Enkelt. Bara ett paket mix!
Svägerskorna yvdes. Modern snörpte och teg.
Nästa gång handlade det om en ugns?omelett, fluffig som den finaste sufflé. Som fick fadern att åter utropa att den hade han mixat av bara ett enda paket pulver. En gäst yvdes igen, särskilt över hur pulvret kunnat bli till hela små skinkbitar.
– Det är det som är det riktigt märkvärdiga, sa fadern.
Då tog modern bladet från munnen;
– Han ljuger så han tror sig själv! Han har aldrig rört en visp.
Aldrig skulle han komma att göra det heller. Alltihop handlade i själva verket om att visa missnöje. Modern hade näsa för det moderna och hade köpt hem sockerkaksmix bara för att pröva. Faderns väderkorn var däremot inriktat på att undvika det moderna och mixen var det dummaste han dittills sett. Hälla pulvret direkt i formen och simsalabim få en kaka, det hade varit en sak. Men mixen måste ju ändå vispas! Då kunde man väl lika gärna göra som vanligt. Man och man. Han var ju far i huset. Med rätt att vilja att allt skulle vara som vanligt, brödet bakat, maten på bordet. Riktig mat: dillkött på kalv, torsk med äggsås. Doften av stekt korv fick honom att tappa mungiporna redan i ytterdörren.

Någon gång när modern skulle på förrättning köpte hon hem konservburkar av något slag att öppna och värma. Fadern låtsades inte se dem. Åt smörgås och led surt. Enligt devisen: mat ska inte ligga i burkar. Det är tveksamt om han visste hur man hanterade en konservöppnare. Man kan ana vad han skulle sagt om hela rätter lagade, lagda på tallrik och frysta i fabrik. (Förutom att han skulle ha hatat mikron, han hyste en tydlig skepticism mot elektriska vitvaror och hushållsapparater.)
– Är detta människoföda? Är det någon näring i? Det sa han om allt nytt. Krävde potatis till spagettin. Just för att få näring.

På en punkt avvek fadern dock från principen att vara emot nymodigheter. Han gillade kemiska bekämpningsmedel. Mystiska illaluktande blandningar som hälldes i hinkar och sprutades över fruktträd och trädgårdsland.
Meningen var att det skulle hamna på oönskade skadedjur men utrustningen var väl inte helt effektiv och doseringen förmodligen fördubblad så ibland hängde det som en gulaktig dimma över nejden. ”Vänder vinden dör vi” sa grannarna. Det sa de även när han eldade skräp.

Närå, han var inte dum, fadern. Inte ens som man särskilt originell, egentligen, det vara bara yttringarna som var lite udda. Men annars: motståndare till innovationer som inte direkt gagnade honom själv men som frigjorde kvinnokraft till något annat än hushållsarbete, inte utpräglat aggressiv men ändå benägen att pröva nya metoder för att utöva makt över det levande. Inget märkvärdigt alls.
Det är när man låter dem härja fritt som det kan bli farligt. Men som tur är utgör de bara halva mänskligheten. Innovationerna har gjort det möjligt för den andra halvan att ta för sig mer, det tackar vi för. Utom kanske just för kakmixen. Modern bjöd för övrigt inte alls gästerna på mixkaka. Den fick fadern äta upp vid ett senare tillfälle.