Det är knappt en månad kvar tills Livs avtal löper ut. Förhandlingarna går trögt. Det är svårt att förstå varför det går så fruktansvärt trögt.

[Ur nummer: 03/2010] Arbetsgivarna kan inte gärna se sitt eget bud som seriöst. Det är noll! Så vad handlar det om? Det är i högsta grad ideologi bakom deras hårda positionering. Förutom nollbud kräver arbetsgivarna att lönerna ska göras upp lokalt efter bärkraft och under fredsplikt. Inget fackförbund kan gå med på detta.

Arbetsgivarna vill tillbaka till tider då de inte behövde förhandla med facket utan själva kunde diktera villkoren på arbetsmarknaden. Men de verkar ha glömt att den tiden, innan de centrala förhandlingarna, var strejkernas, lockouternas och de hårda konfrontationernas tid.

Det känns i denna stund nödvändigt att blicka framåt och inte bakåt. Den fackliga förnyelsen är framåtblickande. Ett exempel är den klubbordförandekonferens som hölls i mitten av februari. Samtliga klubbordförande i Livs var kallade. Det var första gången som förbundet tog initiativ till en sådan konferens. På plats var cirka 140 av 230 klubbordförande, det vill säga drygt 60 procent. Fler hade säkert anslutit om inte vädret ställt till det.
Det var ett förväntansfullt gäng som bänkat sig i den stora bankettsalen på Clarion Hotel vid Norra Bantorget. Konferensen var att betrakta som ett startskott på klubbutvecklingen som Livs kongress beslutat om.
Det är idag få förbund som har en lika platt organisation som Livs. Det är engagerade medlemmar på arbetsplatserna som är förbundets styrka. Det gäller nu att göra klart för klubbarna vilka arbetsuppgifter som de har och vad som följer av den nya organisationen.
Deltagarna hade delats in i ett antal workshops där de fick möjlighet att diskutera och fördjupa sina kunskaper i fackligt arbete på klubbnivå.

Arbetsplatsklubbarna har fått en ny roll och ett nytt mandat. De ska utse ombud till förbundets kongress som är det högsta beslutande organet och de är också lokal facklig organisation, det vill säga motpart till den enskilda arbetsgivaren. Det innebär inte att lokalombudsmännen kommer att lysa med sin frånvaro. De kommer att fortsätta att backa upp klubbarna på samma sätt som tidigare.

Av de som fanns på plats under konferensen var majoriteten män, mer än 80 procent. Det var lite nedslående. Förhoppningsvis kommer förbundets tjejsatsning så småningom att leda till en bättre könsfördelning. Det är nödvändigt för att förbundet ska vara representativt. En liknande satsning borde också göras för att förbättra integrationen. Det är på tok för få invandrarkamrater på ledande poster, dit klubbordförande räknas.

Men sammantaget måste sägas att den nya organisationen inger starkt hopp. Att bryta ny mark på detta vis känns rätt. Det hördes nästan bara uteslutande positiva röster på konferensen, att innehållet kändes matnyttigt och att dagen var välplanerad. Många fick nog upp ögonen för vilken viktig roll klubbarna har. De har olika förutsättningar. Det finns de som har varit igång länge och det finns de som precis är nybildade. En del representerar stora arbetsplatser medan andra kommer från mycket små.

Helt klart kommer solidariteten att sättas på prov framöver, inte minst om det blir aktuellt med konflikt. Konferensens upplägg motsvarade förväntningarna. Det var ett laddat gäng som avslutade dagen med att ge sig själva en applåd.