Styckaren som blev forskare
Kjerstin fick arbetsskador av slitet –
nu forskar hon för att hjälpa andra inom köttindustrin
Styckarnas arbetsmiljö är Kjerstin Vogels forskningsområde. Hon är en ovanlig forskare, inte bara att hon är plus 50 år utan det faktum att hon har sju år som styckare i bagaget.
[Ur nummer: 03/2010] Kjerstin Vogel började som styckare på Scan Väst på 1970-talet. Hon gick som lärling i två år efter att ha läst livsmedelsteknisk linje på Ester Mosessons gymnasium. Hon stod vid linjen och styckade såväl nöt som gris. Hon stod pall i sju år innan kroppen sade ifrån. Det var framför allt värken i ena handleden som gjorde att hon inte kunde fortsätta. Att de jobbade på gruppackord gjorde inte saken bättre. Till slut gick det inte längre.
– Jag kände själv att det inte var hållbart. Jag var bara 25 år men min kropp pallade inte mer. Det gick så långt att jag till slut sade upp mig.
Hon bestämde sig för att utbilda sig till sjukgymnast.
– Jag ville utvecklas. Och det var också ett steg jag ville ta utifrån mina erfarenheter som styckare och de kontakter jag haft under den tid som jag hade besvär. Jag såg det också som ett intressant och skapande arbete att jobba med människor.
Scans anställda som patienter
I 25 år kom hon att jobba inom företagshälsovården, hon har bland annat haft Scan som kunder och de anställda som patienter.
– Jag har haft en otrolig fördel av mina yrkeskunskaper som styckare. Jag vet vad knivarbete vill säga. Jag vet hur det är på en arbetsplats och hur det är att arbeta fackligt. Jag kan prata med både arbetare och ledning.
Hon har mött många med stora besvär som blivit kvar trots att de borde sökt sig från yrket som styckare.
– Hög arbetslöshet kan vara en bidragande orsak till att man inte söker sig bort. Många tror inte heller att de har tillräckligt med resurser att göra något annat.
Hon är själv ett lyckat exempel som visar att det faktiskt går att bryta upp. Första gången var när hon var 25 år och sade upp sig från styckningen för att utbilda sig till sjukgymnast. Andra gången när hon 55 år gammal sökte och fick doktorandtjänsten vilket var en jätteförändring för henne.
– Jag var trygg i mitt jobb som sjukgymnast och ergonom. Jag hade ingen tanke på att helt plötsligt ta steget ut i det okända. Men när jag läste om tjänsten som annonserades ut så var det som om den var skriven för mig. Det var så tydligt att de efterfrågade allt det jag hade, säger hon men tillägger:
– Det var en stor förändring för mig att börja forska. Det var inget som jag gått och funderat på att göra. Men så blev det i och med att möjligheten dök upp. Det känns som att kasta sig handlöst ut. De flesta andra doktorander är i 30-årsåldern. Jag skulle kunna vara mamma till dem allihop.
Vi träffas på hennes arbetsplats som är en filial till Kungliga tekniska högskolan, KTH, och ligger i Flemingsberg, en förort till Stockholm. Det är här som hon ska hålla till i fem år. Det är så lång tid som det tar att skriva en avhandling, det vill säga doktorera. Förutom detta så ingår hon också i ett forskningsprojekt som handlar om styckarnas arbetsmiljö (se faktaruta).
Hon konstaterar att det kan vara så att man får olika möjligheter i olika skeden av livet. För henne har yrkeserfarenheterna fallit på plats.
– Jag har nu möjlighet att fullborda en cirkel. Från att ha jobbat som styckare, sedan fått jobba med styckarna och stötta dem, till att utreda deras arbetssituation och vara delaktig i att den förbättras. Det är en fantastisk förmån att få se sitt liv i en sådan helhet.
Hon tycker att arbetsmiljön blivit betydligt bättre sedan hon jobbade som styckare på 70-talet, men att det fortfarande finns mycket mer att göra.
– Det handlar inte heller bara om hur den fysiska arbetsmiljön är utan även hur den psykosociala ser ut. Från fackligt håll har man länge fokuserat på den fysiska men det räcker inte. Det kan också vara en förklaring till varför det är svårt att rekrytera, att det beror på att arbetsinnehållet utarmats och arbetsorganisationen är alltför auktoritär. Ungdomar idag vill ha ut mer av sina jobb, mer delaktighet och mer medbestämmande.
”De flesta är positiva”
Vi talar också om Arbetsmiljöverkets krav på de stora anläggningarna när det gäller knivfri tid. Hon berättar att verkets krav varit positiva för branschen även om det fortfarande finns kritiker.
– De flesta styckare som jag träffat har varit oerhört positiva, framför allt de som sett förändringen i ett längre perspektiv. De har kunnat konstatera att det är bra för deras kroppar och att de kan fortsätta att arbeta längre. En kommentar är också att jobbet blivit mer stimulerande.
Forskningsprojektet, som hon ingår i, är inriktat på hela styckningsbranschen. Hittills har de gjort enkätundersökningar för att få fram hur varje styckare upplever den förändring som Arbetsmiljöverkets krav på ”6-timmars” inneburit inom Scan. De har även intervjuat produktionsledarna på de tre styckningsanläggningarna. Nu ligger fokus på att göra vetenskapliga studier av styckningen. De är speciellt intresserade av knivskärpa och styckningshastighet samt vilken betydelse det har för individen och lönsamheten för företagen.
– Belastningsskador kan man få av många olika anledningar. Det går både att mäta belastningen på muskler och hur ansträngande ett arbete är för hjärta och kondition. Det gäller att se belastningen som en helhet utifrån varje individ, hur ens liv ser ut och vad man orkar med.
Hon berättar att det inte finns något gränsvärde framtaget i Sverige för hur ansträngande ett arbete får vara. Det ILO har föreslagit är en belastning på 30-33 procent, som också svenska forskare ställt sig bakom, det vill säga belastning på hjärtat.
– Vår forskning kommer inte att leda fram till några gränsvärden. Men det vi kan komma fram till är hur mycket knivskärpan och arbetstakten betyder för styckaren och att det utifrån det kan vara möjligt att titta på vad som kan göras på arbetsplatsen för att förbättra arbetsförhållandena.