Folkteatern har en stolt tradition i Sverige. Men hur ser folkets egen teater ut idag, behövs den fortfarande? I allra högsta grad menar vd Ulrika Josephsson.

[Ur nummer: 07/2010] Det gamla grekiska dramat Orestien. Är det teater för alla? Ja, när den nya konstnärliga duon Lars Norén och Ulrika Josephsson tog över Folkteatern i Göteborg var deras uppdrag att ”kärleksfullt utmana” gamla traditioner.
– Vi började med något som kan tyckas väldigt långt från vår samtid, Orestien. Men den dramatiserades till att handla om demokratins födelse och tillkomst, hur man bryter en hämndcirkel. Och där finns paralleller, nu när demokratin behöver befästas och formuleras om och om igen, säger Ulrika Josephsson.

Arbetarrörelsens skapelse
Hon vill förnya, men också ta tillvara på Folkteaterns särart. Det unika är att den föddes på initiativ av arbetarrörelsen, i en tid när teatern främst var en borgerlig företeelse. Teatern är idag en ekonomisk förening där ungefär 300 organisationer är medlemmar, främst från fackföreningsrörelsen.
– Vi har just varit runt och träffat fackliga förbund och haft en dialog om vad vi skulle kunna åstadkomma tillsammans, säger Ulrika Josephsson.
Ägarförhållanden gör att de skiljer sig från andra läns- och stadsteatrar. Riksteatern är också folkrörelseägda, men de har ett bredare uppdrag, och måste göra teater för alla smaker. Folkteatern kan kosta på sig att välja särskilda områden. De pratar direkt med medlemsorganisationerna, och nu finns till exempel planer på en föreställning utifrån Kommunals medlemmars berättelser. Inför 2011 har man också valt temat ”Arbete”.

Associerar till blåställ
– Om jag säger arbetarteater associerar många till varven och fabrikerna, den svenska arbetaren i ett blåställ. Kanske tänker man inte på en kvinna i hemtjänsten, eller de indiska kvinnor som jobbar på ett tvätteri här i Angered, som vi nyligen besökte, säger Ulrika Josephsson.
Hon vill göra angelägen teater tillgänglig för alla, men utan att någonsin kompromissa med den konstnärliga nivån.
– Det är så lätt att säga att om det ska vara ”folkligt” ska det också vara ”enkelt”. På Riksteatern möttes vi ibland av reaktionen: Det här kan man inte spela ute i landet. Men vaddå, är folk mer korkade där? En folkteater ska kunna göra föreställningar som ser allvaret i oss, och vara en plats där man kan mötas och fundera över existentiella och samhälleliga frågor tillsammans.