[Ur nummer: 09/2010] Boktitel: Fult folk
Författare: Linnea Nilsson och Emil Schön
Förlag: Karneval

Om premisserna inte är helt uppåt väggarna är det meningsfullt att följa ett resonemang fram till dess slutsats. Det är också vad Emil Schön och Linnea Nilsson gör i boken ”Fult folk”. De intervjuar människor som har röstat eller skulle kunna tänka sig rösta på Sverigedemokraterna, SD.
Författarna understryker att det är väljarna de är intresserade av, inte de utövande partiaktivisterna. Författarna har själva tagit ställning mot Sverigedemokraternas politik och är med den utgångspunkten nyfikna på logiken som leder fram till att någon lägger sin röst på SD.
I ett demokratiskt samtal är det aldrig tillåtet att hota, hetsa eller utöva våld. Man ska ha giltiga argument för det man tycker. Vi kan lära oss något om oss själva genom att ta del av hur andra tänker, känner och resonerar. Sådana ser reglerna ut och förhoppningen är att samtalet ska leda till att spöken blir upplösta och tankefel rätas ut. I boken får vi ta del av många krångliga människors tankar.
Jag har bara en invändning mot boken och det är titeln, ”Fult folk”. Det är självklart rätt att man måste lyssna på den som dragit fel slutsats för att kunna bemöta henne, men det är ett misstag att ta över den andres skruvade självbild. Och det gör författarna när de använder begreppsparet ”fult-fint”. Det är inte så att den väljare som kommit fram till att hon ska lägga sin röst på SD har dragit en ful (i betydelsen smaklös, provokativ) slutsats. Hon har dragit fel slutsats. Och det är verkligen illa.