Facket på bryggeriet
får inte tillgång till alla
anställdas löneuppgifter

På Åbro i Vimmerby är det ingen ordning på lönerna. Det finns inget lokalt lönesystem. En kvinna har jobbat i 40 år men går fortfarande på avtalets lägsta lön. Det här vill klubben göra något åt, men företaget stoppar förändringar med hänvisning till personuppgiftslagen.

[Ur nummer: 10/2010] Michael Karlsson, klubbordförande på Åbro tar emot oss vid dörren och vi följs åt till klubbexpeditionen där Leif Pettersson, vice ordförande, sitter framför datorn. De har tillsammans skrivit ett öppet brev som publicerades i förra numret av Mål & Medel.
”Vi kan med sorg i hjärtat konstatera att medarbetare efter 40 års lojal anställning arbetar för minimilön, vilket inte verkar bekymra vår arbetsgivare. Vidare innebär detta att all individuell löneutveckling är en omöjlighet på Åbro, och att nyanställda kommer att i all framtid som Åbroanställda arbeta på minimilön, såvida inte företaget ändrar inställning.”
Det är besvikna ord, frustrerade ord. Bakom dessa finns en stor portion maktlöshet. För vad kan en klubb göra när arbetsgivaren inte vill förhandla eller skjuta till några extra pengar? Den får luta sig mot den centrala uppgörelsen och i år gav det inte mycket.
På grund av finanskrisen gick Livsmedelsföretagen, Li, ut med ett nollbud, och sa att man helt enkelt inte ville göra upp om centrala löneökningar. Svenskt Näringsliv som Li är medlem i förespråkade att alla löner skulle sättas på företagen under fredsplikt och utifrån vad varje företag orkar bära.
– Det var ju tur för oss att det inte blev så. Det var länge sedan vi lyckades få något i en lokal förhandling på Åbro, konstaterar Leif och Michael något uppgivna över företagets hållning.

Lokalt lönesystem lagt på is
Företaget och klubben har gjort en enkät bland de anställda om vad de tycker att det borde vara för kriterier som ska bestämma lönen. Förhandlingar om ett lokalt lönesystem inleddes, men hela processen lades på is av företaget när klubben hade invändningar mot de föreslagna kriterierna.
– Vår lokalombudsman Stina Pedersen var här och tittade på förslaget och hon underkände det, säger Leif Pettersson.
Jag ringer Stina Pedersen och hon bekräftar uppgiften.
– Jag har en anteckning om att jag var på Åbro i oktober 2008 och att förhandlingarna om lönesystemet då hade lagts på is. Företaget verkade ha förlorat intresset när vi inte bara köpte deras förslag rakt upp och ner, säger hon.
Enligt Pedersen var problemet med förslaget att det innehöll en alldeles för hög mjuk del.
– Två till tre kronor skulle bero på om man var trevlig och chefen gillade en. Det var inte möjligt att gå med på, säger hon.
Det här var alltså före 2009, då Li kom med sin rekommendation till medlemsföretagen om att inte lämna ut oorganiserades löneuppgifter till facket. Ett tiotal företag följde Lis rekommendation. Åbro var ett av dessa. Den position som byggeriet intog innebar att man stängde dörren till lokala förhandlingar om fördelning av potten. Livs hade förklarat att man inte kan uppta sådana, om man inte har tillgång till samma information som motparten. Man måste kunna kontrollera hur en löneökning i form av en förhandlad pott har fördelats på samtliga anställda, inklusive icke-medlemmar.
– Det är märkligt, säger Leif Pettersson. Varför skulle personuppgiftslagen hindra Åbro från att lämna ut löneuppgifter till oss på fackklubben. Det har man ju alltid gjort. Det är ett förtroende som vi har och som vi kan förvalta.
Han tror att rekommendationen används som ett svepskäl av de företag som vill slippa förhandla.
– Det känns som om Li har förklarat krig mot Livs, säger han.

Åsikter i fikarummet
Vi går ut på golvet för att tala med medlemmarna. Michael Karlsson förklarar att det handlar om diskussionen om ett nytt lokalt lönesystem och hur det ska utformas så att det blir rättvist. Tjejerna som sitter i ett av pausrummen har åsikter.
De säger att alla löneuppgifter borde vara offentliga, en tjej säger att den som inte är med i facket borde få klara sig själv och få mindre i lön och Michael förklarar att det är en dålig facklig strategi eftersom den skulle kunna leda till att företaget bara vill anställa oorganiserade, om det blir billigare.
Vilka kriterier ska ingå i ett lönesystem? Ska det vara punktlighet? Nej, att komma i tid till jobbet är en självklarhet, det ska inte påverka lönen. Att kunna många maskiner, flexibilitet, tycker tjejerna däremot borde premieras liksom antal anställningsår, det vill säga erfarenhet.
– Men vem ska bestämma vad som är medelmåttig kunskap och vad som är halvdålig eller helbra? Och hur ska alla få chansen att lära sig mer? undrar en.

Killarna får tala
Tjejerna diskuterar gärna frågan och har underbyggda åsikter, men när det kommer till att föra fram dem offentligt i tidningen så backar de ur. Det vill de inte eller vågar kanske inte, för det kan vara känsligt på Åbro. Det säger något om klimatet på företaget. Så det blir killarna, de stora och lite mer självsäkra, som får föra kollektivets talan.
Håkan Westerback är huvudskyddsombud och kör burklinjen. Som det är nu kommer man upp i högsta lön efter två år. Han tjänar 112,98 kronor i timmen. Ett lokalt lönesystem tycker han vore behövligt.
– Erfarenhet spelar roll, säger han. Det är svårare med kompetens. Det beror ju på hur den definieras. Det kan ju vara en kompetens som företaget uppskattar och en annan som vi i arbetsgruppen vill ha. Frågan är hur det ska bli rättvist.

”Lågt jämfört med metallare”
Vi fortsätter och letar oss fram längs den mycket långa burklinjen. Här finns Janne Gustafsson som jobbat i 25 år på Åbro.
Han tycker att Livs alltid hamnar lågt och då jämför han med folk som han känner på metallföretag. Han är förste operatör, kör burklinjen, och är inte nöjd med 116 öre i påslag i år och 296 öre nästa år.
– Vi kommer aldrig ifatt metallarna, säger han. Efter som de tjänar mer blir det högre i påslag om det är samma procentsats.
Han har 120 kronor i timmen och är väl inte jättepigg på ett lokalt lönesystem, men om det är det enda sättet att höja lönen, så får det gå.
– Den viktigaste kunskapen är egentligen hur man tar folk, hur man fungerar i en grupp, alltså social kompetens. Det här är något som företaget inte ser. Nu försöker man spara in folk, anställer bara tillfälligt, säger han.
* Hur hårt ska Livs driva lönefrågan? I årets avtalsrörelse skramlade förbundet med strejkvapnet?
– Jag tycker att Livs borde ha strejkat. Förr eller senare måste man visa att det är allvar. Att vi sätter ner foten.

Tveksam till strejk
Johan Andersson har jobbat på lagret i inlastningen sedan 1992. Att lönen är låg är ingen nyhet, det har den alltid varit. Hans brorsa jobbar på ett metallföretag och har bättre betalt.
Att det inte blir någon pottförhandling tycker han är dåligt. Arbetsgivaren borde ge lite extra, branschen går ju bra.
* Ska Livs använda strejkvapnet?
– Det är synd att det ska gå så långt som till strejk. Man ska kunna komma överens, alla ska kunna dela på kakan. Lönen är det viktigaste. Jag kommer upp i 115 kronor i timmen.
Han fortsätter:
– Det är ju så att de brukar skratta åt en, när man berättar hur mycket man tjänar. De undrar om det inte finns något bättre betalt jobb, men det är inte lätt i Vimmerby. Här finns inte mycket mer än Åbro och Frödinge.
Med jobbet trivs han skitbra. Att börja sju och gå hem klockan fyra är värt mycket. Så var det inte när han var utkörare. Å andra sidan fick han se årstidsväxlingarna då.
– Här märker vi bara om det börjar smattra på plåttaket av att det regnar.