Bild:

”Som tolk får du mycket tillbaka när framsteg görs men det är också rätt tungt”

Inte i sin vildaste fantasi hade Michelle Gustavsson kunnat föreställa sig att hon skulle bosätta sig på den västgötska slätten, än mindre att hon skulle jobba på ett hönsslakteri. En sak är dock säker, hon trivs med tillvaron.

[Ur nummer: 10/2010] Hon är uppväxt mitt i Toronto, en tremiljonersstad i den engelskspråkiga delen av Kanada. För henne var det vardag med storstadslivets puls och folk i ständig rörelse. Så föll hon för en svensk man, gifte sig och flyttade till ett litet samhälle på den västgötska slätten. Mötet med den svenska landsbygden blev en chock.
– I början kändes livet här helt sjukt. Allt var så annorlunda. Det var så lugnt och tyst. Jag fick nästan panik men nu har jag vant mig och har svårt att tänka mig att leva på ett annat sätt.
Vi sitter i konferensrummet på Svenskt Fågelkött som ligger i Håkanstorp och är Sveriges största hönsslakteri. Här har hon jobbat sedan hon flyttade till Sverige för elva år sedan. Hon är klädd i arbetskläder då hon börjat klockan sex på morgonen och redan har varit igång och jobbat ett par timmar.

Besiktigar djuren
Förutom arbetsledare är Michelle Gustavsson också besiktningsbiträde. Hennes arbetsuppgift är att besiktiga djur och leta efter sjukdomar för att se om djuren är ätbara eller inte. Hennes jobb är ansvarsfullt och lyder under Livsmedelsverket. Det mesta av produktionen går på export, höns går inte riktigt hem på den svenska marknaden.
– Jag kommer fortfarande ihåg mammas reaktion när jag ringde hem och berättade att jag skulle börja jobba på ett hönsslakteri. Hon trodde inte sina öron. Det hade hon aldrig kunnat föreställa sig när det gällde mig.
Det visar sig att Michelle har en mycket ovanlig utbildning i botten: hon är dövblind-tolk.
Det var redan i årskurs fyra hemma i Kanada som hon bestämde sig för vad hon skulle bli när hon blev stor. Hon hade blivit inspirerad av Helen Keller, en amerikansk känd författare, som var den första dövblinda person som avlagt en akademisk examen.
– Jag fascinerades av hur det var möjligt att kommunicera med människor som var både döva och blinda, att man kunde nå fram till dem genom ett speciellt utformat språk.
Så efter att ha klarat av college så flyttade hon hemifrån och gick en tvåårig universitetsutbildning, ett års praktik krävdes också utöver de teoretiska studierna, för att bli dövblindtolk. Hon tillhörde en utvald skara. I Kanada togs bara 20 in per år på utbildningen.
– Det är ett tacksamt yrke att jobba med dövblinda. Som tolk får du mycket tillbaka när framsteg görs men det är också rätt tungt. Ofta följs framsteg av bakslag. I jobbet som tolk lär man sig också uppskatta saker som många tar för givet.
När hon var klar med utbildningen fick hon jobb i Florida. Men ödet ville som sagt annorlunda. I Sverige var det inte möjligt för henne att använda sin utbildning. Hon behärskar både blindskrift och teckenspråk, men inte på svenska. För att jobba som tolk i Sverige krävdes att hon dels lärde sig det svenska språket dels tog en ny examen för att få jobba som dövblind tolk. Det skulle innebära många års studier.
– Det var inte aktuellt. Jag ville inte skuldsätta mig mer, jag hade precis betalt av mina studier i Kanada och ville börja jobba.

Kontaktombud för facket
Genom ett tips från en kompis mamma så hamnade hon på Svenskt Fågelkött och blev kvar.
– Jag trivs annars hade jag slutat för länge sedan. Självklart finns det alltid något att klaga på men man lever med hoppet att det ska bli bättre.
Som Livs kontaktombud gör hon så gott hon kan för att bidra till det.
– Jag fungerar som en länk mellan de anställda och företagsledningen. Problemet är att medlemmarna inte riktigt förstår vad det innebär att vara kontaktombud, hur begränsade mina möjligheter är att ta tag i problem då jag inte har någon förhandlingsrätt.
Det hade behövts en klubb. Cirka 90 procent av de anställda är invandrare, berättar hon. Arbetet är slitsamt. Förslitningsskador är vanligt förekommande. De håller dessutom ett ganska så högt tempo i produktion vilket i sig är en grogrund för konflikter.
På grund av språkförbistringar och kulturkrockar kan det bli en hel del missförstånd och bråk.
De skulle mycket väl kunnat bilda klubb, de är trots allt ett 40-tal anställda och i stort sett alla är med i facket.
– Men ingen här har varit intresserad. De vill inte lägga ned den tid som krävs. Det är verkligen synd.