”Fabrikörens ord om hålens betydelse ekade i mitt vindpinade huvud…”

[Ur nummer: 11/2010] En gång för länge sedan intervjuade jag en direktör för en stor livsmedelsfabrik. Han var så stolt över sina varor och ville skicka med mig lite smakprov hem. Naturligtvis ska inte journalister ta emot dylika gåvor, men ska sanningen fram så packade jag ned några ostbitar i ryggsäcken, åkte hem och skrev en artikel om ost som smakade plast och om en fabrikör som brydde sig mer om hålen i osten än smaken. För journalister låter sig ju inte mutas i första taget. Ens med ost.
Kvalitet sa han, det var när han, eller snarare hans anställda (fast det sa han inte) dag efter dag, vecka efter vecka, levererade exakt samma vara. Så kunden visste precis vad den fick. Ta bara hålen i osten, de ska vara lika stora, eller i alla fall så lika de kan bli! Lika breda, lika djupa! Han sa inte att smaken sitter där, i hålen, men det kunde varit han som uppfann uttrycket. Eller snarare jag, när jag överdrev hans utgjutelser.
Jag var ung, naiv och bjäbbig och sa att kvalitet för mig var att smaka mig fram till det godaste vid den manuella disken, och han skakade sorgset på huvudet.
– Nej nej, det är tryggheten som är kvaliteten. Att alltid veta vad man får.

Han blev nog arg på mig för det jag skrev. Kändes sig förlöjligad. Kanske fick han heta Hål-Olle i resten av sitt yrkesverksamma liv. Kanske fick han ett tomt hål av facket i avskedspresent vid pensionen. Inte vet jag.
Men jag tänkte på honom häromdagen. Under en till synes ändlös jakt efter en sån där liten skruvsak som krävs för att bultarna i sänggavlar ska fästa i sängsidor, sprint kanske det heter, och som ramlar ur när man plockar isär sängen och flyttar. Eller så dunkar flytthjälparna till lite extra och ser skadeglatt hur de där små pluttarna studsar iväg ut i naturen. Rätt åt henne, för alla hennes fula tunga prylar, fnissar de. För de har ju själva flyttat och vet hur svårt det är att få tag i nya sprintar i rätt storlek och med hålen på rätt ställe.

Fabrikörens ord om hålens betydelse ekade i mitt vindpinade huvud när jag stretade på i höstrusket, ur butik i butik i två stora köpcentra. Omgiven av för korta, för långa eller helt obefintliga sprintar förbannade jag och tog tillbaka alla gamla synder mot varenda svensk livsmedelsfabrikör, och några till, samt utkrävde lagstadgad standard på allt som har med hål att göra, även ost, samt höga straff mot överträdelser. Globalt tillverkningsförbud på sprint och bult som inte exakt passar till vartenda förborrat hål i varenda förbannade säng, nu!

Snubblande på mina egna trötta fötter hamnade jag till slut i det riktigt stora varuhuset. Stal fyra sprintar, med hålen på fel ställe, på fyndavdelningen. Gick vidare och plockade fyra till ur de där lådorna där man ska betala till Rädda Barnen.
Där hade jag redan lagt en tia för något ynka tjog Billypluppar en annan dag så jag tyckte jag gjort mitt. Sen gick jag hela vägen hem igen. Beredd på att övertyga dottern om att sängramar är överreklamerat, man klarar sig långt med en resårmadrass på golvet, man ska ju ändå bara sova.
Ingen såg hur jag gjorde, vilka verktyg jag använde, jag kommer aldrig att kunna förklara eller göra om det, men efter två timmar var alla sprintar och bultar på plats. Sängen stod stadigare än någonsin.

Och jag tänkte innan jag utmattad somnade med mejslar och nycklar bredvid mig att hade han bara nämnt att smaken var viktigast, den där fabrikören, så hade jag kanske skrivit en annan, snällare artikel. Men egentligen vet jag inte vad det skulle ha spelat för roll.