Uppfyllde inte arbetsvillkoret – får inte stämpla

Ibland blir livet inte alls som man tänkt sig. Aldrig hade Britt-Marie Cederberg kunnat drömma om att hon skulle bli arbetslös, än mindre att hon inte skulle få stämpla.

[Ur nummer: 12/2010] Julen står för dörren. Och Britt-Marie Cederberg ser fram emot att barn och barnbarn ska komma på besök. Hon är en riktig matmor och har redan gjort upp planer när det gäller julmaten.
Vi har slagit oss ner i köket hemma hos henne i det gula trähuset i Kinna. Hon bjuder på kaffe och hembakade kakor. Det skymmer och hon tänder ljus vilket skapar en skön hemkänsla.
Det är lätt att tro att allt är så bra det kan bli, men det är det inte. Förutom att hon förlorat sitt jobb, får hon inte stämpla. Hon uppfyller inte arbetsvillkoret i a-kassan eftersom hon bara jobbat 3,17 timmar per dag, för att få stämpla krävdes minst fyra timmar per dag.
– Det här kände jag inte till och jag tycker att det är viktigt att berätta om det här så inte fler råkar illa ut, säger hon.
Hon har jobbat mer än 20 år på Eliassons charkfabrik i Skene (numera Atria Supply AB) och alltid varit med i facket. Hon har inte ägnat så mycket tid åt att fundera över detta med a-kassa då hon inte räknat med att bli arbetslös. Hon har betalt sin fackavgift och trott att allt var frid och fröjd.
I många år jobbade hon i paketeringen, paketerade kassler, fläsk och grytbitar.
– Jag stod vid samma maskin i alla år. Vi var några kvinnor som alltid jobbade tillsammans, någon arbetsrotation fanns inte.

Halv sjukersättning
Men det slitsamma jobbet ledde till att hon fick allt ondare i sina händer, framför allt tummarna värkte. Problemen tilltog och sedan 2004 får hon halv sjukersättning från försäkringskassan då hon inte bedöms kunna arbeta mer än halvtid. Det är ingen godkänd arbetsskada, så hon får ingen livränta.
De senaste sex åren har hon endast jobbat 3,17 timmar per dag. Hon har städat fabrikens kontorslokaler, eller varit hygientekniker som är det fina namnet, påpekar hon.
– Det var perfekt att städa i drygt tre timmar. Jag kunde jobba i min egen takt vilket passade mig bra.
I april varslades hon om uppsägning på grund av arbetsbrist då Gourmet Service och Ridderheims slagit ihop sina påsar. De var två kvinnor som haft ungefär samma jobb och Britt-Marie Cederberg var den som fick gå. Hon blev varslad den 6 oktober 2009 och slutade 6 april 2010.
– Jag tyckte väldigt mycket om mitt jobb. Det kändes så orättvist att jag fick sluta. Jag borde ha fått jobba kvar. Jag är 58 år och har inte så många år kvar till pension.
Det har aldrig funnits någon fackklubb på hennes arbetsplats. I samband med att hon varslades var lokalombudsmannen på besök och hon frågade vad som gällde när hon blev arbetslös och fick beskedet att hon kunde stämpla.
– Han sa att det gick bra men det visade sig när jag väl blev arbetslös att han hade fel. Jag uppfyllde inte arbetsvillkoret och därför fick jag inte stämpla.
För henne kom beskedet som en fullständig överraskning. Ingen hade varnat henne, ändå har hon jobbat 3,17 timmar måndag till fredag i sex års tid. Hon ställer sig nu frågan vems ansvar det är.
– Facket säger att företaget borde ha informerat mig om vad som gällde och företaget säger att facket borde ha gjort det, för då hade man låtit mig gå upp i tid på slutet. Alla har vetat hur få timmar jag jobbat men ingen har sagt något. Jag tycker att någon borde ha reagerat.

Har förlorat tusentals kronor
Hon förlorar flera tusen kronor i månaden på att hon inte får stämpla. Förutom att det är ett stort inkomstbortfall så innebär det också att hon får en lägre pension i framtiden.
– Så det här drabbar mig på många sätt. Jag tycker att det är bra om mitt fall blir omskrivet så att inte fler drabbas, för det här önskar jag ingen.
Den enda inkomst hon har idag är 3000 kronor i månaden i sjukersättning från Försäkringskassan. För att klara sin försörjning är hon hänvisad att leva på sin man som jobbar på samma företag som hon själv gjort, det har han gjort i 40 år och även han är medlem i Livs.
– Det känns inte bra att behöva leva på sin man. Det här innebär också att vi inte har några marginaler alls.
Hon har anmält sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen. Men det ser inte speciellt ljust ut. Arbetslösheten i närområdet är hög, och hennes ålder och nedsatta arbetsförmåga ligger henne också i fatet. Hon sätter nu sitt hopp till sin forna arbetsplats.
– Det besked jag fått är att företaget är villigt att återanställa mig under sex månader så att jag får chans att uppfylla arbetsvillkoret. Jag väntar nu på att min tidigare arbetsgivare ska höra av sig. Tyvärr har jag svårt att ta vilket jobb som helst så det återstår att se vad som kan dyka upp.