En ständigt surrande mobiltelefon är en del av Adela Torres vardag. Det är medlemmarna som ringer. Då och då måste hon resa sig och smita iväg från arbetsutskottets möte.

[Ur nummer: 01/2011] Att vara generalsekreterare i bananarbetarnas fackförening, Sintrainagro är krävande. Medlemmarna behöver ständigt hjälp och hon måste svara. Själv började hon sitt yrkesliv på bananplantagen i Urabá. Hon gick med i facket för 18 år sedan. Nu hör hon till fackets ledning och är också ledamot i IULs styrelse.
-I åtta år jobbade jag som bananarbetare. Det var mycket hårt, säger hon. Du går upp klockan tre på natten för att laga mat åt barnen, göra din egen mat som du ska ta med dig. Det är mycket varmt och arbetstakten är mycket hög; man slutar fem eller sex på kvällen. Och så lägger du dig tidigt för att orka med morgondagen, vid åtta på kvällen.
Hon säger att ett problem är att jordägarna vill byta bananodlingar mot palmoljeodlingar. För arbetarna är det sämre av många olika skäl. Det skapar färre jobb. De jobb som uppstår är tillfälliga utan socialt skyddsnät. Många kvinnor har ett helt arbetsliv bakom sig utan att ha kunnat betala in socialförsäkringar.
-Den viktigaste kvinnofrågan är att ha ett jobb, en försörjning, säger hon.
Därefter följer rätten till utbildning, skydd mot diskriminering och våld inom familjen. Fackföreningen har en social stiftelse för att stödja medlemmar som har det svårt.