Bryggeribranschen siktar på ny vision

Rullande leverans kallas det nya målet inom bryggeribranschen. Den framgångsrika modellen för arbetsmiljöarbetet, ”max fem steg”, ska ta ytterligare ett steg och bli en nollvision.

[Ur nummer: 01/2011] Drickabilen från Spendrups svänger in från Scheelegatan i Stockholm och stannar bredvid två felparkerade bilar på Bergsgatan, framför Lokalen, den heter så restaurangen. Det är Torbjörn Olsson Wittborgs, Tobbes, näst sista stopp innan han åker tillbaka till depån i Loviseberg.
Det är minus sex grader, snö och is. Restaurangen ligger i en gammal fastighet i Stockholms innerstad. Skapar det problem för nollvisionen? Ja, något annat går inte att säga. Tanken är att utköraren ska rulla lasten från bilen in hos kunden, helst med eltrucken och släppa den på en rymlig förvaringsplats.
Tobbes stopp tar mellan 30 minuter till en och en halv timme. Han måste börja med att ta fram ett spett och hacka bort isen på gatan och trottoaren. När vägen är klar kör han pallarna fram till dörren, men där finns en betongtröskel och det är stopp. För att ta sig över den måste han använda pirran. Det är ett steg.

En liten ombyggnad krävs
– Tröskeln skulle kunna byggas bort. Vi får prata med krögaren om det, säger Tobbe.
Den viktiga investeringen hos den här kunden är ändå varuhissen som används för att ta in faten som väger 38 kilo styck. Men de måste på pirran, upp för trappsteget och sedan dras in i hissen. Sedan trycker han ner hissen och går själv ner för trapporna och drar ut faten med en krok.
En hiss som den i restaurangen kostar runt 90000 kronor.
– Det här var tidigare ett Carlsbergs ställe. Nu har vi på Bibab tagit över. Det är viktigt att vi fortsätter arbetet med att förbättra leveransvägen, säger Tobbe.
Det får inte bli så att sänkta arbetsmiljökrav blir ett konkurrensmedel.
– Vi är stenhårda på att driva våra krav, men det kan ibland vara svårt att få krögarna att inse betydelsen av dem. Ett ställe som jag levererar till vägrar att bygga bort stegen och efter att vi lämnat så låter han restaurangens egen personal bära drickat. Så får det inte gå till.
Kunderna är klassade beroende på hur lätt det går att leverera till dem. A-kund lika med truck hela vägen, B-kund samma sak, men längre väg, C- kund är enkelt pirraställe och D-kund är svårt pirraställe.
Utkörarna får betalt utifrån hur kunden är klassad.
– Det är säljarna som ska kolla leveransvägarna, säger Tobbe, men de är inte alltid så bra på det. I praktiken görs klassningen av utköraren tillsammans med säljaren.
Restaurangen på Scheelegatan är en C- och delvis D-klassad kund, det senare gäller faten som ska ner i källaren.
En annan aspekt är mängden kartonger. De är svåra att hantera eftersom de glider. Tobbe måste sätta på handskar med greppgummi och böja sig ner och dra över dem på pirran, det är tungt. Här finns ett moment som skulle kunna förbättras.
– När vi levererar till Systembolaget har vi speciella plastpallar med räfflor där man kan komma in och greppa kartongen underifrån. Det hade varit perfekt. Men det är en investering och det kräver att vi har två olika slags pirror med oss, säger han.
Det bästa emballaget tycker Tobbe är plastbackarna. Men de måste diskas. Efter en kopp kaffe och en cigarett åker Tobbe till Midsommarkransen och sedan tillbaka till depån. Han räknar med att vara klar vid tre-tiden. Eventuellt hämtar han ett lass till.
Ute i Kungens Kurva vid Ikea håller Linda Sunnefors på att lossa sitt näst sista lass för dagen. Det ska till Scandia Hotellet som är en C-klassad kund. Hon är en av få kvinnliga chaufförer. Tanken med arbetsmiljöarbetet är att fler tjejer ska kunna jobba som utkörare. Hon har bara jobbat i sju månader.
– Jag tycker att det är kul att köra, säger hon.
* Också inne i stan?
– Nja, helst inte. Det får i sådana fall inte vara vinter Jag har en spade med mig för att skotta och blixtsalt som jag kan strö på, det är jäkligt effektivt.
Hon kan använda pirran, men hon är tvungen att lägga ut en ramp. Här går det bra, men hon berättar om ett ställe där rampen är så lång att det finns en risk att man halkar på den, inte bara på vintern när man skjuter pirran framför sig. Det skulle behövas mer spår i rampen.
– Det här ska kunden fixa. När vi kommer ska grejorna finnas där. Allt ska funka. Om det inte gör det talar jag med min närmaste chef så får han ta tag i det.

Svårt att hitta ingången
Än så länge har hon inget fast distrikt. De ställen hon har kommit till har varit enkla. På några ställen har hon behövt pirra, på andra har det bara varit att trucka in drickat.
– Det svåraste i jobbet är faktiskt att hitta fram till kunderna. Ibland kan det vara riktigt svårt att hitta ingången där man ska leverera, det kan vara trångt och jäkligt när man ska lägga till kaj, särskilt just nu när det är snövallar.
* Det är ändå ett tungt jobb?
– Ja, det är det. Det går inte att ha när man är gravid. När jag opererade mig blev jag sjukskriven i tre veckor, men var tvungen att ta semester i två veckor till, just för att det var ett så pass tungt jobb.
Igår var hon helt slut. Men det är inte bara det fysiska som sliter, att lyfta tungt. Körningen tar också på krafterna, man måste vara så koncentrerad. När det gäller pirrandet och lyftandet försöker hon använda rätt teknik, använda benen istället för ryggen. Det handlar också om att använda pirra och ramper för att komma över trösklar och trappor. Man ska inte dra med armarna.
– Jag är trött när jag kommer hem från arbetet, men det är inte bara själva pirrandet som gör att jag blir det. Det är också spänningarna som man får i kroppen när man kör och ska hitta rätt. När spänningarna släpper, det är då man blir trött.